Grillor, prillor & hockeyfrillor
Då jag för någon vecka sedan blev tillfrågad om jag ville blogga för Hockeybladet, så tänkte jag först att de kontakterna har inte jag för att gräva fram en massa info före alla andra.

Jag har väldigt starka åsikter om saker och ting och jag är inte “rädd” för att gå emot strömmen, och som jag tänkte lufta här. Ni behöver absolut inte dela mina åsikter och jag respekterar om ni har någon annan än den jag har.

Här kommer således en lite längre presentation av mig:

Anna som liten:

Jag är uppvuxen i Landskrona. Ganska tidigt började jag min resa inom hockeyn i barnvagn ute på ishallen då min pappa spelade i IF Lejonet på 70-80-talet. Jag minns än idag hur spelarna åkte runt med mig efter matcherna. Jag hade också två stora amerikanare som favoriter – Keath & Mitch.

Pappa var senare tränare till det man då kallade A-pojkar. Jag hängde ofta med på träningar och jag minns speciellt en turnering uppe i Södertälje. Jag sprang runt och sjöng på Magnus Ugglas låtar från albumet “Den döende dandyn”. Detta får mig att skratta än idag, då de texterna inte direkt är rumsrena. Dessutom var jag kanske omkring åtta-tio när jag sprang runt där och sjöng. Det som är kul med dessa grabbarna är att jag har kontakt med många av dem än idag.

En händelse jag minns väl uppe i Södertälje var när vi var och såg en match – minns inte motståndet. Det blev väldigt hetsigt på läktaren och det avfyrades smällare och det blev bråk. Än idag minns jag hur rädd jag var och att jag och pappa fick lämna läktaren – dock var det inte tillräckligt för att skrämma bort mig från läktaren för alltid – vilket var tur.

Anna något äldre

Det fanns en period i mitt liv då jag mådde väldigt dåligt. Mina föräldrar är skilda och jag kände mig aldrig riktigt hemma hos någon av dem. Min tillflykt blev ishallen där jag kunde sitta från kanske 17 till 22 nästan varje dag. Jag ville helt enkelt inte befinna mig hemma. Efter en tid började jag hjälpa till ute på ishallen. Lite som materialare och sen hjälpte jag även till i speakerbåset vid matcher.

Ishallen blev en trygghet för mig helt enkelt. Det kan låta konstigt men jag är övertygad om att ishallen räddade mitt liv på den tiden. Den räddade mig från att hamna i fel sällskap eller att ta till alkohol och droger. Jag kan tänka på detta ganska ofta och jag tror att det finns en del där ute som kanske känner igen sig.

Tiden gick

När jag blev lite äldre var jag materialare i juniorlaget i IF Lejonet. Jag hjälpte också till i sekretariatet när A-laget spelade matcher. Senare i livet blev jag tillfrågad om att hjälpa till i Tågaborg – ett lag i Helsingborg som spelade i div 3. Där var jag ungefär tre säsonger och lärde känna fantastiska vänner som jag har kontakt med idag.

Efter några år där hamnade jag så småningom i Redhawks då Tågaborg försattes i konkurs. Där jobbade jag först med statistiken. Då jag ansåg att det var för lite fokus på uppdraget där så blev jag värdinna i presslogen. Vi hade olika syn på saker och ting, samt att det stack i ögonen på folk att jag hade väldigt god kontakt med Johan – mer känd som MrMadhawk. Till slut satte jag min plats till förfogande. Då blev jag tillfrågad av dåvarande sportchef i IK Pantern om att bli statistikansvarig där. Detta tackade jag ja till och var med där i tre säsonger innan allt raserades – vilket är en historia för sig.

Nutid

Numera följer jag mest hockey på avstånd. Bröderna spelar i Färjestad resp Buffalo. De två har jag rest land och rike runt med. Skjutsat till träningar och matcher och följt med på diverse cuper och landslagsuppdrag. Vi har spelat åtskilliga timmar landhockey på planen utanför huset där vi bodde. Det har varit många skratt, tårar och drömmar där ute på landhockeyplanen. Än idag kan jag tänka tillbaka på när de båda sa att de en dag skulle spela i NHL. Det roliga är att det blev Mackan som hamnade där. Han stod väldigt ofta stod i mål när vi spelade landhockey. Vänder vi på det så fick han också ta emot ganska många “tjyvsmällar” av Martin och hans kompisar. Det är väldigt sällan jag missar en av deras matcher – det skall MYCKET till för det.

Jag har minnen med mig för livet och inte minst från mina resor till NHL. Starkast minne har jag från Mackans tid i Washington Capitals och det laget kommer alltid ha en lite speciell plats i mitt hjärta. När det gäller Martin så har jag många fina minnen från lite olika platser runtom i Sverige – bland annat hans tid i Brynäs och Mora.

Annars klappar ju hjärtat för Färjestad där han spelar idag – så ni får ursäkta om ni någon gång tycker att jag är en aning färgad. Jag brukar försöka vara objektiv men ibland så är det klart att det grön/vita lyser igenom. Jag kommer framöver även vara behjälplig vid behov i IK Pantern – men inget uppdrag som tidigare då de numera som bekant spelar i div 3.

Det var lite “kort” om mig och jag hoppas ni vill hänga med mig under resans gång.

Vid tangenterna // Anna Johansson

Kommentarer

Kommentarer