KRÖNIKA: ”Det är dags att göra något åt den döende produkten, SHL”. Redaktör Oscar Lebisch delar med sig av sina personliga tankar angående SHL:s utveckling på senare år och egna reflektioner kring vad som skulle kunna vända skutan och höja attraktionsvärdet.
Hockey är vad som i mina ögon gör vintern genomlidbar. Att leva i konstant mörker under några månader men ändå veta att det är hockey om kvällarna lyser upp tillvaron. Spänningen, passionen och känslorna runt en match. Uppbyggnaden och efterspelet. Vikten av poängen. Den underba…
Nej, vänta! Läs senaste meningen igen. ”Vikten av poängen”. Finns den längre? Nja, det är där jag måste ge SHL en stor känga.
Tappat attraktionsvärde
I samband med att ”Play in” (senare även kallad ”åttondelsfinal”) infördes tycker jag att ligan förlorade mycket av sin glans. Grundtanken var att skrota ”ingemansland” och ge lag nio och tio fortsatt chans på guldet. Detta för att ingemansland tenderar att bli en ekonomisk smäll för de lag som inte får några fler hemmamatcher. Med Play in får de en till – om de inte tar sig vidare och i samma svep snuvar något av lag sju eller åtta på några hemmamatcher som de egentligen gjort sig förtjänta av.
Ut med Play in…
Första gången Play in spelades säsongen 13/14 tog sig nian Linköping och tian HV71 till slutspel via segrar mot åttan Modo och sjuan Leksand. Båda slogs emellertid ut av Skellefteå i kvarts- och semifinal. Samma Skellefteå som senare vann finalen mot femman Färjestad. Tian, nian och femman. En skrattretande väg mot guldet i en liga med tolv lag, som det var då.
Hur gjorde man för att skaka liv i ligan då? Jo, man tog in två lag till. Sex lag direkt till slutspel, fyra till Play in, två till negativt kval – och två till ingemansland, som i sin tur var återinfört. Vad är vitsen med att spela 52 omgångar när det enda man egentligen tävlar om är att hamna på topp tio?
…och in med Play out
Nej, skrota Play in! Inför Play out istället – där lag nio, tio, elva och tolv får slåss om att slippa negativt kval i sällskap med lag 13 och 14. Ett koncept som skulle få lagen att vilja ta sommarlov så tidigt som möjligt samtidigt som det skulle bidra med spänningsfyllda ångestmatcher utan dess like. Då skulle streckstriderna betyda något på allvar.
Strecket mellan plats åtta och nio skulle vara den hårfina gränsen mellan himmel och helvete. Strecket mellan plats tolv och tretton skulle vara den mellan hopp och förtvivlan.
Vad väntar ni på, SHL? Det är dags att göra något åt den döende produkten.