Jippo hit och jippo dit. Orden har ekat förut. Aldrig i livet säger skribenten på plats i Globen och kallar NHL en överlägsen 100-åring, utöver det vanliga.
Det vankades under fredagskvällen NHL-hockey i Stockholm och samtliga av Globens röda stolar var upptagna. På förhand handlade det inte om svikande publik, för höga biljettpriser eller det klassiska ordet jippo. Istället fick de svenska stjärnorna känna på kärleken från ett fanatiskt hemland och en huvudstad som får en helg de sent kommer att glömma.
Jippo? Aldrig!
Något som ofta hörs från hockeyintresserade med mindre koll på NHL är att det är ett jippo, att det inte handlar om de skickliga idrottsmännen. Glädjande nog är den växande skaran med NHL-fanatiker på väg att ändra på inställningen till världens bästa liga. Det är även matcherna mellan Ottawa Senators och Colorado Avalanche ett bevis på. NHL tror verkligen på den svenska marknaden vilket även högsta hönset Gary Bettman betonade på pressträffen en stund innan nedsläpp. Visst, man kör upp volymen på max och låter lagens maskotar showa bäst de vill men det är inget jippo för det. Det finns någon som förstår hur en upplevelse sätter sig i huvudet. Trots det är jag säker på att vad som skedde på isen satte störst avtryck. Det gjorde det i alla fall hos mig. Jag är nog minst lika nöjd som Gabriel Landeskog var på Globens läktare 2001. Ikväll gjorde han poäng i samma arena inför sin familj.
SHL utan chans mot en överlägsen 100-åring
NHL bevisade bara ikväll relativt enkelt varför ligan är den bästa. Tilläggas ska att jag spelar hockey själv och ser regelbundet så väl NHL, KHL, SHL som Hockeyallsvenskan. Med allt från is-skrapande, sjukt synkroniserade, ungdomar till Johnny Oduyas assistpoäng och Fredrik Claessons kanon att kalla 1–1-mål och rent av världens bästa hockey. Världens bästa Karlsson skulle ju få vara med också. Till slut kom en assist på målet i förlängningen. Men skickligheten som NHL-spelare besitter kanske ändå är svår att se för det otränade ögat. Till exempel som att min egen far var långtifrån övertygad när Anaheim Ducks och New York Rangers möttes hör för några år sedan. Idag sitter jag här och vill inte gå hem. Tempot är överlägset SHL, den individuella skickligheten med allt som hör spelet till och så vidare. Varje rörelse är en form av konst och perfektion. Varje beslut och varje utförande likaså. Det måste upplevas och jag måste få uppleva det igen. Det vill nog Gary Bettman efter en succéfredag som denna. Just ja, vi har en lördag kvar också. Det är få förunnat så ta vara på den gott folk för det går knappt att beskriva.
