Hej, nu är jag på gång igen. Den här gången har ilskan förbytts i djup förtvivlan. Jag som brukar peppa är i behov av peppnining.
Jag, som inte allt för länge sedan stod på Hovet och bad medlemmarna peppa spelarna och inte bua ut dem, är nu själv i behov av peppning!
Det var efter Djurgårdens prestation mot Mora i lördagsmatchen som jag deppade ihop! Denna dag som annars skulle bli något alldeles extra, i varje fall trodde och hoppades jag det. Det var ju trettondagsafton, dessutom en fullspäckad sportdag.
Den tog sin början redan i arla morgonstund med Hopman cup i tennis, tätt följt av hockeymatcher i SHL och avslutning med JVM-final i Hockey.
Det som började med en höjdartävling i tennis, där min stora idol ingick i finallaget, var bara helt fantastisk. Superlativen räcker inte till för den underhållning och spelskicklighet som spelarna av båda kön bjöd på!
Det är stjärnor som lägger ner mycket tid på att vara i toppform, och som måste prestera på högsta nivå i varje match för att inte bli omsprungna.
Lön efter prestation
I tennis, precis som i hockey, tjänar spelarna hiskeligt med pengar. I många fall helt ofattbara summor.
När det gäller pengar, med tanke på det som SHL-spelarna visade upp under lördagen, så räcker det inte bara med att sätta en hel del av spelarna på läktaren, eller sänka någras lön. Nej, jag är mera drastisk än så! Jag vill införa prestationslön.
Jag vill poängtera att jag inte bara tala om Djurgårdens prestation, jag såg flera av matcherna under lördagen. Det finns bara ett ord, svensk hockey är rent ut sagt katastrofal! Den har tyvärr tappat gentemot omvärlden.
Med en dåres envishet har jag påpekat att spelsystemet i Sverige är förlegat. När jag går på djupet i min analys om vad som är felet och varför det, med undantag av några få ljusglimtar här och där på arenorna, ser ut så här blir slutsatsen coacherna!
Men också spelare som inte bara är bakbundna av play game, och alla dikterade order som kanske stämmer på papperet men inte ute på isen.
Vill se individualister
Jag efterlyser individualisterna, de som vågar göra de oväntade och tycker det är roligt ute på isen. Något i stil med bröderna Davidsson och Fjällby förra säsongen. Det var roligt att se dem, nu verkar de hållas tillbaka.
Jag tror säkert att de flesta av coacherna har gedigen utbildning. Men de har hoppat på samma karusell och får de kicken från en förening så går de vidare till nästa. Trots byte av plats på hockeykarusellen i Sverige, snurrar de bara vidare utan att de vågar något nytt. Kanske är det så enkelt att de inte har kunskap och förmåga att ta fram en ny spelmodell.
Jag trodde att Sam Hall och vår egen Robert Ohlsson var undantagen. Men tyvärr verkar de också ha kommit in i vardagslunken.
Det gamla talesättet, att det inte är någon konst att spela på ett självspelande piano stämmer. Men det är när inget stämmer och lagdelarna inte fungera som det är hög tid och upp till bevis för coachen att göra något!
Det är först då som deras skicklighet i ledarskap på allvar sätts på prov. Att de då vågar gå utanför genomskådat game play och likt en skicklig schackspelare göra djärva drag!
Det är för mig bevis på skickligt ledarskap.
Stillastående
När det gäller Djurgården har man de senaste matcherna ändrat från att ha varit ett frejdigt lag med fart från start, blivit lojt och näst intill stillastående. Spelarna verkar inte veta vad de gör på isen, och motståndarna kan likt en störtflod gång efter annan och alldeles för lätt ta sig in i anfallszonen. Stackars målvakter!
På torsdag är det ny match, då hälsas en ny back välkommen, jag välkomnar även att Djurgården fram till dess lägger all kraft på att öva tekningar och konsten i att göra mål.
De spelare jag kritiserat gjorde ju mål senast. Kanske finns det hopp ändå!
Tack för mig!
