Hej nu är jag på gång igen. Nu är jag orolig, mest för våra skador. Djurgården har hamnat i ett prekärt läge.
Men hallå, hallå! Vad är det som händer med vårt så spelskickliga lag, har spelarna utlyst en tävling eller? I de senaste matcherna har det sett ut som om de slagit vad om vem som kunde göra flest felpassningar. I tävlingen ingick tydligen flera moment som skulle ge extra poäng, bland annat den djärvaste och mest dumdristigaste passningen. Den som kunde träffa målvaktens mage flest gånger, alternativt benskydden tycktes också ingå!
Serien har varit lång och många gånger har jag ursäktat spelarna med att de är inne i en tung träningsperiod. Men när så mycket står på spel kan man efter den senaste veckans prestationer inte vara speciellt glad.
Djurgården har hamnat i en minst sagt prekär situation, och är med det man visade upp den gångna veckan mycket långt ifrån att vara någon guldaspirant.
Nio förväntade poäng blev två
En vecka med tre matcher som på papperet såg ut som tre lätta, och nio välbehövliga poäng, visade sig vara något helt annat. Nio poäng blev till två, visst bättre än inget. Och med tanke på vilka matcher som väntar räcker det inte.
Den prestation som visades på isen gav heller inga löften om stordåd framöver. Snarare var det en enda stor bedrövelse där spelarna nervöst for runt utan att veta vad de skulle göra!
Det jag så många gånger förut skrivit visade sig nu med all tydlighet – vårt spelsystem är allt för lätt att genomskåda. Ett spelsystem som bygger på att spelarna kör mer runt bakom motståndarnas mål än framför och rakt på. I den egna zonen är det ren katastrof. Varför görs inga förändringar?
Som det gamla talesättet säger så kommer en olycka sällan ensam. Nu har just det hänt som man fruktat skulle hända, inte bara att stjärnkuggarna som skulle lyfta laget är och har blivit skadade. Nu har även Adam Reideborn sällat sig till denna digra lista!
Det skrämmer mig
Det som skrämmer mig, kanske mer gör mig förundrad, är hur vår eminente strategiske sportchef har tänkt, om han ens har tänkt. För hur bra än Reideborn är som målvakt, är han ingen övermänniska. Att tro att han ska stå i mål i 52 matcher utan att förr eller senare ta stryk. Det är naivt, för att inte säga helt idiotiskt korkat.
Borde man inte i ett tidigt skede ha skaffat en erfaren målvaktsbackup och inte bara lutat sig mot unge Jensen? En målvakt som därtill bara fått förtroende i enstaka matcher. Hur tänkte man här? Alla vet ju att serien är lång och målvakterna viktiga kuggar. De ska helst hålla och inte vara slutkörda inför ett långt och krävande slutspel.
Okej, jag är ingen expert, men det behövs inte för att förstå att detta är ohållbart.
En annan sak som jag, med flera på läktaren, inte heller förstod var kedjesammansättningen i senaste matchen mot Örebro. Att man värvat en center och ändå låter Bemström, som inte är center, ta plats i förstakedjan.
Robert Ohlsson må vara geniförklarad, men efter matchen mot Timrå gångna veckan borde han gjort något. Att låta några av spelarna sitta kvar på bänken och begrunda sina misstag skulle de må gott av.
Bedrövligt är ett för milt ord för insatserna i gångna veckans tre matcher. De var insatser som kan få den mest trogna supportern att bli både ledsen och förbannad!
Tufft ikväll
Det återstår många tuffa matcher innan ett slutspel tar vid. Nästa match för DIF är hemma mot ett Malmö, som inte stiger undan. Ett lag som är vant att tackla hårt och spela fult. Att rödhökarna dessutom värvat hårdingen Ledin, det bådar för ännu hårda tag. Kan våra juniorer möta upp detta, undrar jag?
Glöm inte heller att domarna räds coachen Peter Andersson. Det är med andra ord dags att alla bjuder upp och visar att vi inte viker ner oss, att svackan är över att vi nu kavlar upp ärmarna och kör!
För det är inte bara spelarna som måste steppa upp, vi på läktarna får inte tystna. Vi måste höras mer än hittills. Min önskan är att klacken har ett Tifo som får hökarna att flaxa av skräck och att ramsorna skanderar så taket på Hovet lyfts.
De är så vi ska stötta grabbarna! Det är i de svåra stunderna de behöver oss som mest.
Tack för mig! Vi syns på Hovet.
