Hej! Nu är jag på gång igen! Nu är det gött att vara Djurgårdare! Dessutom är det äntligen legitimt att tala om domarkåren.
Idag behandlar Kärringen mot strömmen domarnivån och att det äntligen är legitimt att tala om domarkåren och dess nivå.
Sex poäng mot Brynäs och ett kliv uppåt i tabellen får en att sväva på moln! Om vi sedan kan tvåla till de kaxigt kraxande hökarna från Malmö på tisdag vore lyckan total.
Men som så många gånger förr gnäller jag på domaren. Matchen i lördags höll de, enligt mig, en dålig och långt ifrån acceptabelt nivå. Något verkar ha hänt. Det som hittills varit helt tabu och känts som om det bara varit jag och Dick Axelsson mot övriga Hockeysverige som vågat ha åsikter har försiktigt ändrats.
Tabut spräcktes
Tilläggas kan att det var sedan Linus Norberg öppet i Aftonbladet kritiserade nivån som flera vågat släppa loss tungorna och det verkar som om det numera näst intill blivit legitimt att ha åsikter om domarinsatserna. Äntligen!
Det som i ett slag också förändrat scenariot var när bröderna Sylvegård och deras farsa stack in huvudet i bikupan. Då blev det ett surrande utan dess like. Allt fler började haka på i åsiktskören och de märkliga avstängningarna av spelare i SHL blev än mera tändvätska på den pyrande brasan.
Mitt i allt snack om felaktiga domslut och avstängningar försökte Jonas Andersson, förre hockeyspelaren numera expertkommentator på TV, flytta fokus med sitt veto. På bästa sändningstid basunerade han ut ”att årets upplaga av SHL är den sämsta hittills”.
Ingen tycktes haka på, i stället fortsatte medierna att lyriskt tala om Sylvegårdsbröderna, och de lyfte även fram andra spelare som gör det surt för motståndarna. De var ”friska fläktar i den annars så grå SHL-ligan”. ”Vem vill inte ha sådana spelare i laget”, löd hyllningskören.
Tankarna går tillbaka till djurgårdaren Ragge och bataljerna mot Luleåspelarna bröderna Abbot. Tankarna går också till bulldozern Ölvestad. Det fanns flera som stod för det där retsamma, men ändå hade glimten i ögat. Frågan man ställer sig är, var det bättre förr?
Själv har jag i mina bloggar efterlyst nytänkande av spelarsystem, men det är inte liktydigt med att SHL är sämre. Jag vill bara att Djurgården ska vara oförutsägbart och inte sönderlästa.
Inga stora rubriker!
Men vad ingen talar om och som garanterat inte ger de stora rubrikerna är vad idrotten har för betydelse. Den gemenskap och den kärlek som ges på en idrottsarena finns inte någon annanstans. Jag tror ingen kan nämna ett enda ställe där man kan krama en helt främmande person eller prata med någon okänd endast för de har samma lagsymbol. Ålder spelar inge roll, det som betyder något är det man har gemensamt – laget!
I hettan av känslor ser man misstag som görs av både spelare och domare. Men domarnas insatser får tyvärr konsekvenser. Det kan hjälpa, såväl som stjälpa ett lag.
Numera är det fler ögon som ser och tar beslut hur domslut ska tolkas. Det som blivit mer iögonfallande och skiljer sig från förr om åren är hur domarna efter varje avblåsning ängsligt tittar upp mot kamerorna, som om de av dem skulle få svar om de gjort rätt. Eller ska situationsrummet ifrågasätta dem?
Det jag med flera också retar oss på är att beslut, som ska tas på isen, oftast tar alldeles för lång tid att fatta. Ibland måste båda domarna och linjemännen konferera i flera minuter.
Ta beslut och stå för dem, det är mitt råd! För en öppen dialog, efter en match och tala om varför domsluten föll. En fråga jag undrat över är varför det råder andra regler på Hovet än andra arenor? Något svar har jag inte fått.
Ursäktande ursäkter
I stället ursäktas domarna med att det är mänskligt att fela. Det är självklart. Men att stå bredvid när en incident sker och påstå att man inget har sett. Det är absurt och får ett löjes skimmer! Det gör också att förståelsen uteblir och yrkesgruppens kunskaper ifrågasätts än mera.
Man talar också om att domarna har familjer. En idiotisk ursäkt, vilken yrkeskår har inte det? Ta till exempel poliser, väktare, med flera. Dessa ska bara tåla kritik. Spelarna liksom ledare inom idrott får också ta kritik. Då snackas det inte om att de har familjer.
För att utvecklas och bli bättre måste man kunna ta kritik och öppet stå för besluten. Som det är nu lever domarkåren i en skyddad värld och behöver aldrig stå för några konsekvenser!
Tack för mig!
