Foto: Bildbyrån
Hej nu är jag på gång igen! 52 matcher, eller som de flesta kallar det, transportsträckan mot slutspelet var till ända. Nu väntade äntligen slutspel, men vad hände?

Under hela säsongen har ledare i Djurgården talat om vikten av att positionera sig. Detta för att få fördel av flest hemmamatcher! Laget slutade fyra, och fick således börja hemma. Så långt var allt enligt planerna.

Dukat för fest

Inför ett fullsatt Hovet på lördagseftermiddagen var det därför dukat för fest och publiken sjöng förväntansfullt. Men i stället för fest blev det en plattmatch och ett fiasko med buande publik. Man skulle kunna säga att Djurgården hittills inte varit så tafatta som i denna så viktiga inledande kvartsfinalmatch!

Laget som brukar inleda med en frejdig fart var nu allt annat än ett värdigt slutspelslag. Spelarna duttade och droppade puckar utan dess like. Det var mer juniorhockey än en slutspelsmatch med spelare som, enligt egen utsago, haft siktet inställt på att gå långt. För spelskickliga Skellefteå blev Djurgården ett allt för lätt byte!

För en gång skull satt jag tyst på läktaren och kände att säsongen där och nu tog slut. Några under tror inte jag på, tyvärr!

Vart var engagemanget?

Efter det att jag sett feststämningen och färgklickarna på läktarna i slutspelsmatcherna och inte minst de spelskickliga och hårdföra spelarna i Färjestad, HV 71, Luleå och Växjö så undrar jag hur det är möjligt att vi lyckats ta oss till slutspel. Var är den annars så omtalade klacken i Djurgården. Det var inte bara laget som var färglöst, det saknades en hel del färg och flärd på Hovet!

Många kallar mig för bitter och dålig förlorare, men jag skulle hellre säga att jag inser att vårt lag inte räcker till.

När andra klubbar värvat spelar som ska ta dem till slutspel, har ledarna i Djurgårdens modell varit att värva stockholmare, ju yngre desto bättre. Jag hade önskat att man någon gång tänkt utanför boxen och valt några tunga spelskickliga pjäser. Några som tog raka vägen till mål och inte omvägen runt och bakom mål. Några som därtill vågade skjuta utan att passa sig ända in i mål.

Det obegripliga och konstiga spelet att vända hem i stället för att spela enkelt ur den egna zonen och framåt har jag inte heller den här säsongen haft någon förståelse för.

Om det är pengar som saknas, borde man tänka på att det är kostsamt att inte gå långt i ett slutspel. För mig skulle klirret i kassan och äran att få lyfta SM-bucklan väga tyngre än om spelarna var från Stockholm.

Tack för mig, vi ses på Hovet!

Annonser

Kommentarer

Kommentarer