Spelhumör som gav framtidshopp
Foto: Bildbyrån
Hej, nu är jag på gång igen! Tänk vad lite som behövs för att få Djurgården på spelhumör. En del säger att det är Axelssoneffekten. Jag anser det beror på att det blev slut på kärringegnäll.

Vad det än beror på, så är det som laget genomförde kvartsfinalen i CHL som jag vill se mitt Djurgården spela. Hoppas det inte var en engångföreteelse!

Tänkte lägga av

Jag hade gett upp. Tänkte lägga av. Det kändes inte roligt att åka till Hovet längre. Det faktum att allt fler av bortalagens fans la beslag på platserna runt mig, kändes inte heller okej. I synnerhet inte när vinsterna uteblev och spelet såg allt annat än bra ut.

Det var ett Djurgården som såg allt mera tröttkört ut och de efter bara ett tjugotal matcher. Men att fler och fler spelare vek ner sig, berodde nog mera på för mycket träning än det dystra mörkret utanför.

Det faktum att Djurgården är det lag som tränar mest av alla SHL-lag är en topplacering som jag gärna byter bort.

Det påpekas att mängden träning är för att laget ska vara bra till slutspel. Jag vill se bra spel varje match och inte minst måste ju Djurgården vinna och ta poäng för att ta sig till ett slutspel. Det sägs att minst åttiofem poäng krävs för att vara topp sex i tabellen. För att nå det målet är det en lång väg att vandra för Djurgården.

Ljuset i tunneln

Men så såg jag ljuset i den berömda tunneln eller i varje fall en skymt av något som blinkade till i mörkret – ett Djurgården som började tugga igång. Och med lite segrar i ryggen såg det med ens ljusare ut.

I bortamatchen mot Örebro såg det så lovande ut att till och med jag började hoppas på att det äntligen vänt. Kanske, skulle Djurgården nu börja klättra uppåt i tabellen.

Och kvartsfinalmatchen i CHL mot München överträffade alla mina förväntningar. Äntligen, spelade Djurgården ett spel där man inte bara slängde in puckarna i motståndarlägret.

Det var ett lekfullt Djurgården som med fart tog hand om taktpinnen, i varje fall i de två första perioderna, och helt plötsligt satt puckarna i nätmaskorna. MÅÅÅL!

Enkelt uppspel!

Det som hittills har varit det stora problemet i Djurgården, och det som fått mig och alla övriga fans att sucka och ibland blunda för att slippa se eländet, har varit spelet i egen zon och uppspelen. Ett sjabblande från backar som tagit alldeles för lång tid på sig med pucken och gjort snurrfintar och vändningar hemåt som fått den mest hårdhudade att blekna. Och som den berömde Dick Axelsson påpekade, ”blir spelarna med ett sådant spel uppkäkade i den egna zonen”.

När till och med Axelsson anser att det går för sakta, då fattar alla att det handlar om snigelfart.

Men i CHL-matchen visade Djurgården att man kan spela snabbt och framför allt rörde sig spelarna och var inte längre stillastående figurer. Och helt plötsligt var det precision i passningarna till forwards.

Det lekfulla och fartfyllda spelet gav också frukt i form av mål, något som vi inte sett så mycket av hittills i det som man kallar serielunken.

Jag brukar dissa och hissa hej vilt, men jag nöjer mig med att säga heja Djurgården, nu siktar vi mot stjärnorna!

Tack för mig! Vi ses på Hovet!

Annonser

Kommentarer

Kommentarer