Liksom flera ungar började plinka på en gitarr efter att ha hört Jimi Hendrix, plockade flera unga upp en hockeyklubba och ställde sig i mål efter att ha sett Leif ”Honken” Holmqvists benparader. Med en för tiden osann flexibilitet och rörlighet likt en spratteldocka, slank få puckar förbi honom, och han vann snabbt hela svenska folkets hjärtan. Publiken skanderade hans namn, inte laget han spelade för. ”Honken” är kanske Sveriges meste ishockeyspelare genom tiderna, liksom en av väldigt få svenska hockeylegendarer av den gamla skolan som dagens ungdom fortfarande känner till.
”Lill-Honken”
Leif Holmqvist föddes och växte upp i Gävle – närmare bestämt i stadsdelen Strömsbro. Varför detta är viktigt att poängtera återkommer vi till. Smeknamnet ”Honken” fick Leif dock väldigt tidigt i sitt liv, efter sin far, som kallades just för ”Honken”. Pappa Erik spelade nämligen ytter i Brynäs fotbollslag, där han gjorde sig känd för att ”hanka” – eller ”honka” – sig fram på kanten.
Pappa Erik hade även ett åkeri, och som barn älskade Leif att åka med honom efter skolan. Så när de två färdades genom stadens gator sades det att ”Där kommer Stor-Honken och Lill-Honken”.
Spelade back
Gävle GIK var den starkaste klubben i stan (Brynäs var fortfarande in the making), men ”Honken” var ju inte från ”Gävle”, utan från Strömsbro, dvs. från andra sidan ån (Testeboån). Rivaliteten mellan idrottsklubbarna i stan var vid den här tiden oerhört stark och man var trogen ”det lag man tillhörde”. Därför föll det naturligt för ”Honken” att utöva idrott i Strömsbro IF, och han spelade ishockey, bandy och fotboll för klubben. Men hör och häpna: i fotboll och bandy var ”Honken” målvakt – i ishockey spelade han back! Men när hockeylagets målvakt en gång uteblev sista sekunden innan match, erbjöd ”Honken” sig ta dennes plats och gjorde sådan succé i kassen att han blev ombedd att fortsätta spela mellan stolparna.
Brynäs, nej tack!
Svensk ishockey hade skördat stora framgångar under 1950-talet med två VM-guld, och kanske var det därför som flera idrottsklubbar i landet gjorde storsatsningar på ishockeyn under 1960-talet. I Gävletrakten började Brynäs växa ekonomiskt och resursmässigt för att bli starkast i stan, men som Strömsbro-grabb ville ”Honken” inte spela för deras organisation. Nyligen fyllda tjugo år var ”Honken” dock hungrig att testa lyckan annorstädes. 1963 fick ”Honken” ett telefonsamtal från Helge Bemer, värvarbasen i AIK. Stockholmsklubbens förstekeeper Ove Andersson skulle flytta upp till IFK Umeå, och Helge undrade om ”Honken” var intresserad att ingå i AIKs storsatsning nästkommande säsong. ”Honken” tackade förstås ja!
Målvaktsspel i världsklass
”Honken” välkomnades varmt till sin nya klubb, och succén lät inte vänta på sig. Han gjorde sig snabbt rikskänd för att inte vika undan för stenhårda slagskott och litade blint på sina blixtsnabba reflexer – och stolparna, som han senare skulle kalla för sina ”bästa vänner”. Pucken verkade aldrig komma ur fokus samtidigt som han satte kroppen i rörelse, gjorde motståndaren konfunderad – det var omöjligt att läsa av ”Honken”! Nils ”Dubbel-nisse” Nilsson, en av landets främsta och farligaste målspruta genom tiderna, berättade själv hur han alltid kände sig säker i frilägen men alltid blev svettig när han ställdes öga mot öga med ”Honken”:
– Han var alltid lika hopplöst listig. Han hade ingen påfallande svag punkt och gjorde ytterst sällan någon svag match.
”Honken” blev snabbt en av landets mest älskade idrottare liksom en mediestjärna av rang. Och succén skulle fortsätta i landslaget.
#1 i Tre Kronor
”Honken” debuterade i landslaget redan under tiden i Strömsbro, det var i Schweiz där han delade målvaktsuppdraget med Kjell Svensson. Sverige vann alla sina matcher under turneringen, och när ”Honken” stod i mål blev segersiffrorna 6-1 och 8-3!
1965 kom så VM-debuten när turnén spelades i Tammerfors. Återigen var det Kjell Svensson och ”Honken” som stod för målvaktsspelet. ”Honken” fick hoppa in i en match mot Tjeckoslovakien och höll nollan. Tack vare detta fick ”Honken” förtroendet att stå hela sista matchen i turneringen, mot Norge. Tre Kronor vann med 10-0. Sverige slutade på en tredjeplats det året.
”Honken! Honken! Honken!”
Efter Tammerfors fick ”Honken” fortsatt förtroende som landslagsmålvakt och under de följande tre åren slutade Tre Kronor på fjärde-, andra- och fjärdeplats*. Men ”Honkens” absoluta storhetstid i Tre Kronor bör vara under de två legendariska VM-turneringarna 1969 och 1970 i Stockholm. Tre Kronor hade ett starkt lag som nog kunde mätas med giganterna i både öst och väst. ”Honken” var den stora stjärnan i den blågula dressen, och förtroendet han hade från både landslagskamraterna och publiken kan liknas vid den för Henrik Lundqvist idag, om inte ännu större.
När ”Honken” vaktade kassen skanderade publiken på Johanneshov ”Honken! Honken! Honken!”, och i VM 1969 höll ”Honken” nollan i båda matcherna mot Tjeckoslovakien (som slutade 2-0 och 1-0). Efter turneringen utsågs ”Honken” till världens bäste ishockeymålvakt. I VM 1970 var Tre Kronor extra starka, dels med att vinna och spela oavgjort mot Tjeckoslovakien (5-4 och 2-2) men framförallt att vinna mot oslagbara Sovjetunionen med hela 4-2!
Den sista matchen mot Sovjetunionen sågs av inte mindre än fem miljoner(!) svenskar (drygt 65% av befolkningen 1970), vilket slog tittarrekord för sport i svensk TV-historia! Sverige slutade på andraplats båda turneringarna, och ”Honken” blev en nationalikon av största mått, som 1970-talets Zlatan.
Från Boston till London
Under 1950- och 1960-talet hade Sverige vuxit till en stark internationell ishockeynation och efter att Ulf Sterner varit över och spelat för New York Rangers, följde flera svenskar i hans fotspår. Redan 1968 var ”Honken” över i USA för testspel för Boston Bruins. Dock blev det aldrig något spel i NHL. Helge Berglund, som var ordförande i Svenska ishockeyförbundet, förklarade för ”Honken” att om han skrev på för Boston, så skulle han aldrig mer få spela i Sverige …
Men ”Honken” fick i alla fall testa på att spela som proffs – i England(!), för London Lions. Här spelade han ihop med landslagskamraterna Tord Lundström och Ulf Sterner. För ”Honken” var det roligt att spela i London, men tyckte dock det var svårt att tända till ordentligt eftersom det var uppvisningsmatcher som spelades (laget var en del av en europeisk liga efter initiativ av NHL som ville skapa en liknande proffsliga i Europa). Med London Lions reste ”Honken” runt i Europa och laget var framgångsrikt, slog både sovjetiska och tjeckoslovakiska klubblag, men tyvärr varade denna europeiska proffsliga endast en säsong och klubben liksom ligan lades ner 1974.
Proffs i USA
Foto: Bildbyrån
Men proffsåren för ”Honken” slutade ändå inte i London. Redan året efter hemkomsten ringde landslagskamraten Thommie Bergmans advokat från Detroit Red Wings organisation och frågade om han var intresserad av spel i WHA-laget Indianapolis Racers (WHA, World Hockey Association, hade grundats bara några år tidigare med syfte att konkurrera som proffsliga med NHL). ”Honken” fick äntligen sin chans till proffsspel på andra sidan Atlanten och kunde den här gången tacka ja. ”Honken” stannade i Indianapolis i en säsong innan han åkte hem till Sverige igen.
Division 1 och tränare
”Honken” var nu 34 år och började bli till ålders inom sporten, men det dröjde inte länge innan ”Honken” fick en förfrågan om spel i Jönköpingsklubben HV71 (som vid den här tiden spelade i Division 1). ”Honken” tyckte det var intressant att prova något nytt, tackade ja, och trivdes väl i Jönköping där han stannade i två säsonger och idag bor.
Efter HV71 sadlade ”Honken” om till tränare och ledde Division 2-laget Tranås AIF i två säsonger och förde dem till ligavinnare 1980. Efter detta avslutade ”Honken” tränarkarriären i norska Stavanger.
Målvakt – igen!
Men hockeykarriären slutade inte där! 1982, när ”Honken” var 40 år gammal, ringde Hanhals BK:s tränare tillika Tre Kronor-legendar Nils ”Nicke” Johansson och frågade om ”Honken” var intresserad att vikariera som målvakt – alla andra målvakterna i laget var skadade! Trots att ”Honken” inte stått i mål på nästan fem år tackade han ändå ja, och stod ett par matcher för klubben innan han slutligen lade hockeyn på hyllan – ungefär. Efter sin eminenta hockeykarriär återupplevde ”Honken” sina glansdagar med uppvisningsspel med ”Gamla Tre Kronor”, och inför det numera legendariska VM 1987 bad VM-magasinet svenska folket att rösta fram tidernas Tre Kronor, och på målvaktssidan röstade mer än tre fjärdedelar av alla röster fram ”Honken” som vår främste burväktare genom tiderna.
#1 – Simply the best!
Till skillnad från de flesta spelare under den här tiden bar ”Honken” samma tröjnummer både i klubben och i landslaget – nämligen siffran ett. Kanske talar det för sig självt: Leif ”Honken” Holmqvist är sannerligen nummer ett i svensk ishockey!
Meriter
VM-Silver 1967, 1969, 1970
VM-Brons 1965, 1971, 1972, 1975
Sveriges bästa junior 1962
Guldpucken 1968, 1970
Rinkens riddare 1968
Bästa målvakt vid VM 1969
Sveriges All Star Team 1965, 1966, 1967, 1968, 1969, 1970, 1971
VM All Star Team 1970
Landskamper 202 A, 7 B, 6 J
Invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame 1999
Invald nr 7 i Svensk ishockeys Hockey Hall of Fame 2012
Stor grabb nr 66
Hyllningar
1975 tilldelades ”Honken” Kungamedaljen i 8:e storleken, för sina insatser i svensk ishockey.
2002 instiftades ett pris uppkallat efter Honken – Honkens trofé (eller Honken Trophy) – som delas ut varje år till årets målvakt i svensk ishockey. Den förste som fick priset var Stefan Liv 2002.
”Honkens” tröjnummer 1 är pensionerad i AIK Hockey, och hänger i taket på Johanneshov.
Intressanta länkar om och med ”Honken”
(Hela!) VM-finalen mot Sovjetunionen 1970. Här ser man exempel på ”Honkens” eminenta målvaktsspel och varför han var så omåttligt populär! Lägg särskilt märke till hur svenska klacken ständigt skanderar ”Honken! Honken! Honken!”.
Tips: Spola fram till 11:55, 16:42-52 i videon, när Sovjet får friläge!
Målvaktsskola med ”Honken” (och en ung Wille Löfqvist).
Hockeymagasin inför VM-1987.
Hyllningsfilm till ”Honken” som invigd i Svenska ishockeyförbundets Hall of Fame!
*Fotnot: Värt att poängtera är att 1960-talets storlag inom ishockeyn var dels Tjeckoslovakien men främst Sovjetunionen som vunnit guld i sporten varje år sedan 1963. De nordamerikanska lagen hade den här tiden som förbud att låta proffs (NHL-spelare) ställa upp i de officiella landslagsturneringarna. Bara amatörer (dvs. spelare som inte livnärde sig på sporten) fick ställa upp i VM och OS. Internationella ishockeyförbundet (IIHF) befarade att ett Kanada med proffs skulle bli för överlägset i landslagsturneringar samtidigt som Internationella Olympiska Kommittén (IOK) krävde att alla deltagare i OS skulle ha amatörstatus, en status idrottare förlorade om de spelade mot proffs i officiella landslagsturneringar. I Sovjetunionen hade man lyckats kringgå detta krav genom att låta tilldela sina proffsspelare yrkestitlar som militärer och poliser. Sovjetunionens landslag stormade fram som ett ostoppbart tåg genom 60-talet och vann guld i varje ishockeyturnering, ofta med Tjeckoslovakien tätt bakom, följt av Sverige. Detta retade förstås gallfeber på speciellt kanadensarna och när landet stod som VM-arrangör 1970 föreslog Kanada dels att göra årets turnering inofficiell, så de fick ha med alla sina proffs, eller alternativt få ha med åtminstone nio proffsspelare till turneringen. Båda förslagen avslogs och Kanada drog sig bittert ut ur turneringen och lämnade över värduppdraget till Sverige (som senast varit värdland, men som anmält sig som reservvärd detta år). Kanada skulle utebli från VM-deltagande fram till 1977, då amatörstatus-kravet upphört. Händelsen kom att gå till historien som Kanadabråket.
Källor
www.hockeysverige.se
www.jp.se
www.aik.se
www.eliteprospects.com
www.youtube.com
Wikipedia
Tips!
Snart är det äntligen dags för årets Hockey-VM och inför detta kommer SVT sända en nyproducerad dokumentärserie om svensk ishockey ”Hockeyns historia”. Första delen sändes tisdagen den 23 april på SVT (finns även att se på SVT Play).
För hardcore-nostalgikerna har SVT Play generöst lagt ut ett urval av klassiska Tre Kronor-matcher och sammandrag! Titta här >>>
