Efter gårdagens förlust mot HV71 tog Djurgårdens sportchef bladet från munnen och sågade spelarna jäms fotknölarna. Hockeybladets krönikör ger honom rätt och säger att det med största sannolikhet var superplanerat av Joakim Eriksson.
När Djurgården sätter rekord i att förlora matcher på hemmaplan och verkar ha tappat form, självkänsla, spela, självförtroende och sist men inte minst kastat bort allt vad moral är i ett lag. Då är det klart att det brinner till hos sportchefen. Jag är tämligen säker att Joakim Eriksson har pratat med både spelare och ledare om bristerna som han tar upp, se lite länge ner. Det har han gjort inte bara en gång. Oftast när jag själv är på Hovet och bevakar matcherna sitter jag i närheten av sportchefsbåset och det hörs vad de som sitter där tycker och tänker. Dessutom är Eriksson inte en person som håller tyst internt när han känner att något är fel, tvärt om.
Att gå ut i studioprogrammet, se det längst ner i denna krönika, och såga sina spelare och ledare är med största sannolikhet superplanerat av Eriksson. Det är en sista utväg att väcka spelare och ledare. Det är ett sätt att dessutom visa handlingskraft och tala om för supportrar, personal, sponsorer och framförallt spelarna att nu är det nog. Nu ska det till en förändring.
Som ett brev på posten
Reaktionerna har kommit som ett brev på posten. Spelaren Dick Axelsson tog åt sig, samtidigt som han sågar sig själv. Nu ska han bevisa för sig själv, sportchefen, tränarna och supportrarna att Joakim Eriksson har fel.
– Det kunde ha skötts snyggare av honom, 2021 finns det en telefon att lyfta, jag ska visa honom att han har fel, säger Dick Axelsson till Sportbladet och fortsätter:
– Jag förstår att han är frustrerad och vi är frustrerade själva, men det är bättre att sköta det internt. Jag har sett klippet, det var inte så snyggt. Han är otroligt engagerad och brukar visa det, men nu gick topplocket på honom. Jag ska vara en toppspelare och jag vet att jag har varit dålig, så det tar jag på mig. Nu har jag varit med så mycket att jag kan hantera det, men det finns andra som grämer sig på ett annat sätt och det blir min uppgift som en ledande spelare att bära dem på mina vingar.
Det är ju precis den här reaktionen som Eriksson vill uppnå. Väcka stjärnspelarna, skaka om dem. Frågan är om han lyckas, det får vi se imorgon torsdag då Färjestad kommer på besök och/eller på lördag då Djurgården besöker Leksand.
Inte utan skuld
Nu är inte Joakim Eriksson utan skuld i hur situationen i Djurgården ser ut. För det första skulle han aldrig i en situation som det har blivit. Att vara vd och sportchef samtidigt i en krävande förening som Djurgården är dömt att misslyckas. Det går inte att sitta på två posterm det fungerade inte när Charles Berglund var både tränare och sportchef. Det funkade inte med Eriksson, speciellt inte under den här pandemin.
Det är dessutom sportchefen själv som rekryterat tränarna, spelarna, det är väl bara Niclas Bergfors, Marcus Högström och Henrik Eriksson som spelade i klubben när han själv spelade i den samma. Det är Jocke Eriksson som sätter riktlinjerna för hur man ska spela. Han har det högsta ansvaret och det är klart att han känner en djup frustration.
Powerplay är en plågoande för Djurgården, bara en säsong 2018/2019 låg klubben i topp, på andra plats under grundserien sedan återkomsten i SHL 2014. Den säsongen tog Djurgården silver, trots ett katastrofslutspel i både powerplay och boxplay. Den som ansvarar för lagets powerplay är Mikael Håkanson och har så varit sedan han kom in i föreningen 2015. Det är ingen rolig läsning för den som är Djurgårdare.
Skadeproblemen
Djurgården är den förening i SHL som är hårdast drabbade av skador, antingen är det en slump eller så är spelarna helt enkelt feltränade. Under varje försäsong har vi mötts om hur starkt laget är, de slår rekord på rekord på försäsongen i gymmet. Sedan kliver de ut på isen och är borta i en månad. Har spelarna fått rätt förutsättningar? Kanske är de för bra tränade för att spela hockey? Tränar de inte grennära utan bara styrka? Jag är inte sätt människa i att döma, då jag inte sett fysträningarna. Däremot har jag själv idrottat på elitnivå och varit tränare på elitnivå. Inget av lagen jag var med i eller tränade hade närmelsevis lika många skador som Djurgården drabbas av säsong efter säsong.
Vinnarkulturen som försvann
2001 vann Djurgården sitt senaste SM-guld i ishockey och sedan dess har klubben lyckats tvätta bort den vinnarkultur som satt i väggarna i omklädningsrummet på Hovet. Den som kom ny in i Djurgården fick veta sin plats, fick lära sig vad Järnkaminanda var. En anda som flera med mig sett försvinna snabbare än betongen vittrar sönder i Hovet. Det finns inget jävlar anamma och det brinner inte i ögonen på spelarna. Innan och under matcherna står Robert Ohlsson och berättar hur spelarna ska bete sig och när pucken släpps är det precis tvärt om.
Djurgården behöver sätta ihop ett seniorråd med gamla spelare, spelare som vet vad det innebär att vara Djurgårdare. Spelare som träffar tilltänkta nyförvärv och känner dem på pulsen – klarar de av att leva upp till vad det ska vara det som krävs för att spela ishockey i Djurgården. Det här var uppe på tapeten av dåvarande ordföranden i Järnkaminerna, Mats Jonsson i början på 2000-talet. Kanske dags att göra verklighet av den idén nu nästan 20 år senare.
Frisk fläkt
Idrottssverige behöver fler som Joakim Eriksson, som bryter ner den skyddade verstad som byggts upp inom den svenska idrottskulturen. Lyft taket, det ska vara högt i tak – det tjänar svensk idrott på!
Får Joakim Erikssons utspel någon effekt
- Ja, spelarna och ledarna vaknar rejält (71%, 130 Votes)
- Nej, Djurgården är ett sjunkande skepp (29%, 53 Votes)
Total Voters: 183
Loading ...