Foto: Bildbyrån
Igår kom det som en chock för Hockeysverige att Damkronorna åkte ur A-gruppen i VM. Vår krönikör Tomas Hedlund anser att det är det bästa som kunde hända svensk damhockey, dessutom var det inte en chock. Håller du med.
Genrepet

Då kom dagen som till slut var oundviklig, skammen att ett svenskt hockeylandslag ska spela B-VM. Vad hände? Vad kände? Vad lärde? Hockeybladets chefredaktör Tomas Hedlund skriver i en krönika att det varken är en chock eller av ondo. Hur kan det komma sig? Håller du med honom?

Uppvaknandet

Året är 2019 och det är nu svensk hockey skakas, skakas av att de överskattade Damkronorna åkte ur A-gruppen och kommer att spela B-VM nästa år. Det pratades om till och med om spel om medaljer för det svenska lag som åkte till Finland för att spela VM.

Vi pratar om ett landslag som genom tiderna tagit ett silver i OS, ett brons i OS och två brons i VM. Den senaste medaljen kom 2007, det är nio år sedan. Efter det har svensk damhockey stått stilla och de andra länderna gått fram enormt. Idag är folk i chock, idag får de ett uppvaknande. Idag står svensk hockey där med skammen. Idag hängs Ylva Martinsen delvis ut i media som den som sänkte Damkronorna. Det enda felet hon gjorde kan ha gjort är att tutat i damerna att de skulle kunna ta medalj. Det var ett absurt mål.

Varför?

Hur kunde det här hända? Vad var det som gick snett? Jag är säker på att det är klubbarna i SDHL som bär det största ansvaret för att det ser ut som det gör. Förbundet bär naturligtvis ett stort ansvar även de – men de ska inte ensamma stå vid skampålen.

När det kommer nyheter om svenska damhockeyspelare då handlar det om att de inte får ersättning för att spela i landslaget. Att de tvingas jobba eller plugga vid sidan av sin elitsatsning och därför bränner ut sig. Vi läser om 15-18 åringar som lägger av efter som lusten att spela ishockey inte finns där. Hallå! Ringer det inga varningsklockor alls?

Det skrivs också om att damlag får städa efter herrlagens matcher, eller gud förbjude, jobba på herrarnas matcher. Det enda det egentligen skrivs om är hur dåligt det är att vara damhockeyspelare. Vad kostar då alla utländska spelare i SDHL? Kanske lägga de pengarna på att få fram svenska stjärnor!

I SHL, vad nu herrhockeyn har med det här att göra, spelade det 83 utländska spelare under säsongen 2018/2019. Det är knappt sex spelare per lag i en serie som brandskattas av ungefär två lag varje säsong för spel i NHL, KHL och andra ligor. I SDHL, vars enda egentliga konkurrent är NCAA (collegeligan i USA), spelar det 86 utländska spelare. Det är nästan nio utländska spelare per förening. Skräckexemplet är Linköping med 18 utländska och bara sju svenska spelare i truppen som vann silver den här säsongen. Det beror i alla fall inte på att flickor i 15-18 årsåldern slutar med hockey för att det är tråkigt.

Något av ödets ironi är att Damkronorna åker ur A-gruppen i VM det år som SHL, ja ni läste rätt, och inte förbundet går in och ersätter spelarna för förlorad arbetsinkomst. Varför betalar inte förbundet spelarna i Damkronorna? Eftersom herrspelarna inte får någon ersättning, förutom bonusar vid turneringssegrar och medaljer på mästerskap.

Varför bra att de åkte ur?

Svensk damhockey har stått och stampat, den har inte utvecklats nämnvärt under flera år. Tidigare var det Kanada, USA, Finland och Sverige som var de enda att räkna med i damhockeyn. Sverige var fyra bara genom att ställa in skridskorna. Nu är det annorlunda, nu har Ryssland, Schweiz, Japan, Tyskland och Tjeckien gått om Sverige. Sverige är nia i världen nia!

Under åren har det inte tagits till krafttag om hur damhockeyn ska utvecklas. Hur det ska satsas på flickhockeyn så att de ska vara som bäst efter 25 och inte innan 15. Det är då risken att de inte är motiverade och har tappat lusten när de är 15-18 år unga.

Nu tvingas Svenska Ishockeyförbundet att tänka om. Det behövs en helomvändning, en analys av vad som hänt. Vad har de lärt av det?

Ett tydligt exempel på en degradering inom hockeyn som varit bra är Djurgårdens IF på herrsidan. Klubben hade ingen vidare ekonomi, gick på i samma spår år efter år och till slut, även om man sprattlade till 2009/2010 då man spelade final, åkte de ur med ett lag som tippades av en enig media- och tränarkår att vinna SM-guld. Nu har de genomgått ett stålbad och är tillbaka i toppen av svensk herrhockey och spelar om medaljerna igen. Känns det igen?

Hur går vi till väga?

För det första behöver Svenska Ishockeyförbundet tillsammans med SDHL begränsa antalet utländska spelare. Det går inte att sätta begränsningar rent lagligt, men kommer man överens om att inte ha fler än fem utländska spelare i truppen så går det att begränsa. Det går att införa en regel om att minst lika många svenska spelare ska ha likadana avtal som de utländska spelarna som klubben har. Annars kommer vi att sitta här med världens bästa damliga, utan svenska spelare och Damkronorna i C-VM…

Jag är säker på att det kommer att gå bra för Damkronorna i framtiden. Dessutom har fler flickor börjat spela hockey än på mycket länge. Bara att hoppas att de som började spela den här säsongen inte tappar motivationen och lusten att spela ishockey när de är 15-18 år.

Fler krönikor från Hockeybladet>>>

Annonser

Kommentarer

Kommentarer