Foto: Bildbyrån
Scandic
Med två SM-guld och tre SM-silver är Stefan Perlström en av de mest meriterade från Djurgårdens glada 80-tal. För Hockeybladet berättar han som sin långa karriär och tolv säsonger i Djurgården.

Stefan Perlström är den av de mest anonyma storspelarna inom svensk ishockey. Hockeybladet träffade den dubble SM-mästaren en solig onsdagseftermiddag på ett café i Falun och pratade om hans karriär och vad han gör idag.

Det är ofta de stora fixstjärnorna som syns i tidningarna och är med i TV-inslagen. Under Djurgårdens storhetstid på 80-talet hette stjärnorna Håkan Södergren, Thomas Eriksson och Rolf Ridderwall. En som inte fick de stora rubrikerna var den Falubördige backen Stefan Perlström.

Den första tiden

Stefan Perlström är född i Falun 1956 och det var även där han tog sina första skridskoskär och lekte att han var sina stora idoler på den tiden.

 

– Jag gick på en skola som hette Södra skolan i Falun där hockeyrinken låg bredvid skolan. Det blev ju naturligt i vår klass, jag tror alla killarna spelare hockey. Man bodde i princip på rinken, säger han samtidigt som han tar kaffekoppen till munnen och fortsätter efter klunken:

– Sen var det ju en del stjärnor på den tiden som man följde, kanske inte när man var åtta, nio år utan lite äldre. Bröderna Abrahamsson (Thommy och Christer) var ju här i Falun och jag bodde granne med dem uppe vid gamla brandstationen.

Även om de lokala hjältarna var stora så nämner ändå Perlström en rad landslagslegendarer som han såg upp till som liten.

– I Tre Kronor hade man Lasse Björn, Rolle Stoltz och Tumba (Sven) och de där.

Ville göra klart lumpen

Stefan Perlström är långt ifrån ensam om att ha börjat i Falun på 60-talet. Bland andra stora spelare hittar vi förre förbundskaptenen Pär Mårts, Per-Arne Alexandersson och Bengt Lundholm. Gemensamt för dessa tre är att de lämna Falun relativt tidigt, men Perlström stannade längre.

– Ja, de gick något år tidigare, men jag spelade ju med dem, främst Bengt.

– Jag ville göra klart lumpen. Sen hade jag ett bedrövligt år (säsongen 74-75). Först gjorde jag illa ögat, en klubba i ögat, och sen fick jag benet avsparkat. Jag hade anbud från bland annat Brynäs och Modo lite vagt sådär, men sen när de här skadorna kom så dog det hela och det var bara IFK Bäcken kvar och då blev det Göteborg.

IFK Bäcken var ju i division 1 på den tiden och satsade uppåt…
– Ja, det gick ju jättebra där nere så att vi spelade kval mot Djurgården och då spelade Djurgården i ettan. Så vi torskade kvalet mot Djurgården, så på den vägen var det. Jag hade andra anbud från Södertälje, Frölunda och lite andra men Djurgården har alltid varit klatsch på grund av alla SM-guld de hade på den tiden, det var ju stort och ett ärorikt lag.

Om det var hans insatser i kvalet som sedan gjorde övergången till Djurgården möjlig tvekar han något över.

– Nej det tror jag inte, det var nog bara för att de var så duktiga åren innan med alla SM-guld. För Djurgården var ju ett stort lag då.

Skräcken från Bäcken

I Djurgårdskretsar är Stefan Perlström inte bara känd som Perlan, utan även Skräcken från Bäcken efter insatserna i kvalspelet under våren 1976 mot Djurgården. När jag lyfte frågan om vad han tycker om det skrattar han till.

– Det kom ju när jag hade börjat spela i Djurgården. Sen gjorde jag i och för sig bra matchen mot Djurgården i kvalet där också, men det kom året efter när jag spelade i Djurgården.

– Det har han som pratade i micken på matcherna, så det var han som hittade på det där.

Valet att lämna storsatsade Bäcken med bland andra Ulf Sterner i laget för Djurgården var inte så svårt för Perlström, och det är inget val han ångrar i efterhand.

– Det kändes rätt hela vägen. De tog hand om alla nya. Vi var ju rätt så många nya som kom de året och det var jättelätt att komma in. Man hör ju snacket om att i Stockholm så är de där de stöddiga stockholmarna men så var det inte alls. Vi hade jättebra sammanhållning och gjorde saker tillsammans. Det var jättelätt att komma in och man var välkommen. Det är säkert så i andra lag i och för sig men det kändes rätt och bra.

Spelat med några av de största

Foto: Bildbyrån

Han kom in i Djurgården 1977, strax innan generationen som för dagens Djurgårdssupportrar i medleåldern är några av de allra största i föreningen, bland andra Håkan Södergren.

– Ja, det var något år efter. Jag tror inte han var med första året, sen började han träna så kanske två år efter. Då var det ju Södergren, Tommy Mörth, Thomas Eriksson och alla de där, de var -59:or allihop.

Hur känns det nu i efterhand att ha spelat med såna spelare?
– Det är ju stort. Jag har aldrig varit någon sådan som vill utmåla mig som någon stjärna utan jag är en lagspelare och tar skitjobbet så får de andra stå i ljuset och ta berömmet, det spelar inte mig någon roll. Men det är jättestort. Jag satt fem-sex säsonger bredvid Mats Waltin och vi var bästa kompisar på bänken och det är stort att ha spelat med och även mot andra stora spelare.

”Wikegårds patenta”


En klassisk historia om Perlström är att han spelade med bruten fot en match utan att märka av det. När den kommer på tal brister han återigen ut i skatt.

– Haha, det går ju olika storys om det där, men det är ju sant. Jag åkte ut till båset och sa till “Spindeln”, vår materialförvaltare, att “Fan du, slipningen, du måste fila på det där”. Så han bryna på det där och jag var ut och testade och “Nej va fan, det bara åkte åt helvete” och då gav han sig tusan på att foten var av, säger han med ett stort leende och fortsätter:

– Det är Wikegårds patenta det där, han kör den där när han har sina föredrag och pratar om “Djurgårdsandan” och vi hade en jäkla anda i Djurgården. Vi skulle aldrig visa att vi åkte på en smäll, utan det var bara att ta sig ut i båset och se glad ut fast det kunde göra ont som fan men man skulle aldrig visa att man vek ner sig.

Hur viktig tror du den var? Ni var ju ändå väldigt framgångsrika under dina tolv år i klubben.
– Vi började träna väldigt hårt när “Boorken” kom -82 och då var det Djurgården som tränade mest. Vi körde stenhårt och de året höll vi på att åka ut för vi var helt nedtränade. Sen året efter tog vi SM-guld. Men tränar man hårt så blir man en homogen grupp och alla vill åt samma håll och det är väl det som kanske saknas i dagens hockey. De flesta åker runt och kollar vilka lönekuvert man får men på min tid tjänade man inte så jäkla mycket pengar. Vi hade halvtidsjobb och studerade utanför hockeyn. Det är det som jag tycker har blivit lite tråkigt med dagens idrott att det har blivit lite för mycket pengar. Men det är ju inte spelarnas fel utan det är ju klubbarna och ledarna som betalar dessa pengar.

Överlevnadsmarschen

Att Leif Boork rör upp känslor i Hockeysverige är ingenting nytt, och det är någonting han alltid har hållit på med.

Det finns en klassisk historia med “Boorken” och Djurgården…
– Ja, den var ju trevlig, haha.

Laget fick ligga ute i skogen utanför Stockholm i flertalet nätter för att komma ihop som grupp.

– Jag tror det var fyra nätter vi låg ute. Två enkronor och en fiskelina var allt vi fick, säger han och fortsätter att berätta om hur det var:

– Jag hade en påse i sidan med fem huggormar som jag haft ihjäl och sen hade jag en massa grodor också till mat på kvällen för min grupp. Men det var bara att koka det och äta, det smakade ingenting. Men bättre det än att ät tallbarr och sten. Men det var en rolig grej och tufft och många lärde nog sig mycket på det.

Var det lite Leif Boorks stil?
– Han testade ju saker. Den här överlevadsmarschen som den blivit kallad var för att få ihop laget. Att man skulle ställa upp för varandra och hjälpa varandra i svåra situationer. Det var en kille som spelade i landslaget, han fick sluta i Djurgården efter detta. Han tänkte bara på sig själv.

– När vi hade det som tyngst i december månad året efter och satt där i omklädningsrummet så mindes vi och sa “kommer du ihåg när vi stal morötterna och potatisen hos den där bonden som vi hade till kaninen och käkade upp.” Då kommer sådana här saker upp.

Trots sakerna Leif Boork utsatte sina spelare för så tror ändå Stefan Perlström att de flesta tyckte om honom som tränare.

– Jag tror de flesta gillar “Boorken”. De här så kallade “ledarna” som ville stå i omklädningsrummet och bestämma saker blev bortplockade och de gillade inte Boork. De ville vara med och bestämma. Men vi andra gillade “Boorken” och han är ju en bra tränare.

“Hängt upp och strypt honom”

Men det var inte bara en överlevnadsmarsch som “Boorken” testade på Djurgårdsspelarna. Perlström har flertalet exempel på vad han experimenterade med.

– Han införde så vi hade till exempel ett bibliotek i omklädningsrummet så vi var tvungna att läsa en bok i veckan för att vi skulle bli intellektuella. Inte bara hålla på med hockey och dricka öl utan vi skulle utbilda oss också. Det var jätteviktigt.

– En sak till “Boorken” gjorde utöver biblioteket var att han tog dit personer till oss som uppträdde i omklädningsrummet av olika karaktärer för att vi skulle få annat att tänka på. Ernst Hugo Järegård var där en gång och hade en monolog en halvtimme, en timme.

Dock var läsningen eller monologen ett rimligt experiment. Det fanns värre, om än inte lika som de fyra dagarna i skogen.

– Vi hade spelat en hemmamatch en torsdag och jag tror det var innan slutspelet mot AIK. Då var det bara på med löpargrejerna och springa en mil klockan halv elva en kväll tio grader kallt och “Boorken” åker bil bredvid och sitter och röker. Det var en sån där sak som man inte jublade över, säger han skrattande och berättar vidare:

– Då hade man gärna kunna hängt upp och strypt honom. Men det var för att vi skulle köras ner för att vi skulle komma upp i form till slutspelet. Så det fanns alltid en tanke med allting, han gjorde ingenting för att jävlas eller så. Sen var det ju inte roligt, men det var ju en annan sak.

De flesta köpte ändå det han sa?
– Man var ju tvungen, annars fick man ju inte vara med, säger han och brister upp i ett stort leende.

Kort landslagskarriär

Utöver spel i Djurgården och Elitserien blev det även en A-landskamp för Perlström, den 2:a april 1979 mot Sovjetunionen och det är en match som inte gick allt för bra för Tre Kronor.
– Jag tror det blev 0-8. Det var Charlamov, Petrov och Michajlov som vi mötte där.

Man måste ändå bli väldigt stolt när man får dra på sig Tre Kronor-tröjan?
– Jo, det var ju synd att det inte blev fler.

Det blev trots bara en A-landskamp flertalet matcher av internationell karaktär, både med Djurgården och B-landslaget.

– Vi spelade lite mot NHL-lag också. Vi hade NHL-lag två år på raden på Hovet under försäsongen och spelade. Jag har för mig att det var New York Rangers och Washington.

– Med B-landslaget var vi över och mötte NHL-lag och lite andra lag. Jag vet att jag mötte Wayne Gretzky när han bara var 16 år, sen spelade jag mot Gordie Howe dagen innan han skulle fylla 50 år med sina söner ute på flyern. Så det är läckert att man har spelat mot dem.

Ingen kontakt med Djurgården idag

I Djurgården är Perlström mest känd för #10, även om han hellre hade velat spelat i ett annat tröjnummer.

– Ja, det var en bra fråga. Jag vet inte riktigt. Det var det som var ledigt. Jag ville helst ha nummer 4 för det hade Bobby Orr men den var upptaget av någon, jag kommer inte riktigt ihåg vem. Så då blev det nummer 10.

– Jag tror jag hade fyran i Bäcken tror jag, men i Falun hade jag den iallafall.

Stefan Perlström tillsammans med (f.h) Kalle Lilja, Dag Bredberg och Thomas Eriksson
Foto: Bildbyrån

Har du någon kontakt med dina gamla Djurgårdskamrater från den tiden?
– Det är väl lite dåligt egentligen. Kalle Lilja, min gamla backkollega vi träffas och pratas vid varje månad iallafall. Sen åker jag ner och kolla på någon match varje år men det är väl det. Då träffar man ju lite folk man känner igen men annars inget.

– Jag försöker åka på någon träff vi har med de gamla killarna och vi har en golftävling varje sommar till exempel men jag har inte kunnat varit med för jag har opererat handleden, men det blir inte så mycket som man kanske har velat. De har sitt där och jag har mitt här och man kommer ifrån varandra.

Djurgårdshjärtat klappar fortfarande

Men någon kontakt med klubben Djurgården har inte Perlström idag. Han medger att det är lite tråkig, men förstår det samtidigt. Dock var det nära att han blev involverad i klubben under 00-talet.

– Det var ett tag jag skulle bli någon typ av scout i Dalarna på juniorsidan för kanske sju, åtta, tio år sedan men det blev inget.

Trots det så klappar fortfarande hjärtat för Djurgården, och så har det gjort i största delarna av hans liv.

– Jag vet jag var och tittade på Djurgården när de var och spelade mot Tunabro. De var ju jättebra på 50- och 60-talet med alla SM-guld och halva landslaget spelade i Djurgården. Det var väl inte så konstigt att man blev Djurgårdare när man flyttade dit, jag hade ju inget val, säger han lite skämtsamt.

Du var tränare några år i Falun efter att du la av. Har du någon koppling på det viset till hockeyn idag?
– Ja, och sedan i Långshyttan. Men nu är det ingenting. Jag åker och kollar på någon match ibland. Sen har jag tränat innebandylag och även bandylag när min dotter spelade först i tjejlagen och sen i damlaget så det var lite kul. Men nu är man tillbaka till basic, avslutar Perlström efter att kaffekoppen tagit slut.

Vill du att Hockeybladet intervjuar en hjälte från svunna tider? Tveka inte att höra av dig till oss, här>>>

Text: Alexander Holm
Redigering: Tomas Hedlund

Kommentarer

Kommentarer