Dr. Jekyll och Mr. Hyde: Sagan om Dick Axelsson
Foto: Bildbyrån
“Dr. Jekyll och Mr. Hyde, sagan om Dick Axelsson” skriver Hockeybladets Alexandra Almå i en krönika. Det supportrar ser på isen, är så långt ifrån verkligheten det går att komma. 

Det finns nog inte någon hockeyspelare i hela Sverige som kan reta gallfeber på motståndarsupportrarna lika bra som Dick Axelsson. Hela hans sätt är, för många, provokativt och känsloväckande, ett påstående även motståndarspelare verkar hålla med om. Dick Axelsson uppvaktas alltid hårt av motståndarlaget, som i tisdagens möte bestod av rivallaget Färjestad. Under flertalet situationer fick publiken skåda hur fokuset, på något mystiskt vis, alltid hamnar på just Axelsson. Ibland kan det bero på att han själv slår till med tjuvnyp, han slashar, knuffas och gnäller. Ibland beror det på att han blir utsatt för liknande behandling, men ibland också för att han helt enkelt inte hymlar om att säga vad han tycker. Det spelar egentligen ingen roll om han sitter på bänken eller är ute på isen, alla blickar är alltid på Axelsson.

Hatar alla Dick Axelsson?

Visst kan de flesta SHL-supportrar hålla med om att det ser ut som att varje spelare motståndarlaget avskyr Dick Axelsson? Och visst verkar avskyn vara ömsesidigt mellan spelarna och den frispråkliga forwarden? Det spelar ingen roll att det är Axelssons forna lag som står för motståndet, det är uppenbart irriterat ute på isen. Med det i åtanke måste det kännas mycket svårt att tänka att alla spelare faktiskt träffar varandra utanför omklädningsrummen och har helt normala samtalsämnen.

Ackrediterad press har nöjet att smita ner bakom kulisserna och se vad supportrar inte riktigt får skåda ute på isen. Som oerfaren journalist är det rätt enkelt att förvänta sig att den verbala kontakten mellan spelarna efter slutsignal bör vara rätt hård och kort. Speciellt om mötet varit grinigt, som det faktiskt var mellan Djurgården och Färjestad i tisdags.
Strax utanför bortalagets omklädningsrum på Hovet syntes Axelsson stå och prata med Färjestads assisterande kapten Sebastian Erixon tillsammans med diverse andra spelare båda borta- och hemmalaget.
”Jaha, de pikar varandra och diskuterar matchen” tänker nog många läsare. Jag kan intyga att kvällens möte troligtvis var det absolut sista spelarna diskuterade under den relativt långa pratstunden.

Dr Jekyll bakom kulisserna, Mr. Hyde på isen

Utanför isen är spelare inte längre rivaler utan istället vänner och, tro det eller ej, helt vanliga människor. Det hälsas, kramas och skrattas och är helt enkelt en helt oigenkännlig miljö i jämförelse med hur det ser ut att vara på isen. När till och med Färjestadtränaren Johan Penneborn stannar till och surrar med den så otroligt ”kontroversielle” Axelsson säger det troligtvis en hel del om att hockey kanske inte ska tas på för stort allvar ändå.

Sagan om Dick Axelsson är nog rätt så simpel ändå, men innehåller inget lyckligt slut till många supportrars stora förtvivlan. Han är så provokativ en hockeyspelare troligtvis kan vara, men samtidigt en ganska rolig och pratglad individ. Antingen hatar man honom eller så älskar man honom, trots att han, precis som vilken människa som helst, har både negativa och positiva sidor. Utanför plan är Dick Axelsson som vilken vanlig, trevlig och social människa som helst, en Dr. Jekyll, men på isen är han den raka motsatsen och absolut inte rolig att möta, varken för motståndarspelare eller domare, en Mr. Hyde.

Vem tror ni vi ser mest av under slutspurten av säsongen? Dr Jekyll eller Mr Hyde? Snipp, snapp, snut, på vilket sätt tar sagan egentligen slut?

Annonser

Kommentarer

Kommentarer