Djurgårdens kapten Andreas Engqvist tvingas avsluta sin karriär på grund av sviterna efter ett antal hjärnskakningar. Det meddelade klubben på sin hemsida idag.
– Jag har fortfarande problem i vardagen. Därför känns det omöjligt att fortsätta, säger Andreas Engqvist.
Det håller inte längre för Djurgårdens förre kapten Andreas Engqvist, som idag meddelar att han avslutar karriären.
– Jag har fortfarande problem i vardagen. Därför känns det omöjligt att fortsätta. Jag mår inte tillräckligt bra för att kunna spela hockey och just nu kan jag inte ens leva ett fullt normalt liv, säger Ante om det jobbiga beslutet och sin fysiska status, säger han till Djurgårdens hemsida.
Kände sig bättre än någonsin
Andreas Engqvist har fått flera hjärnskakningar under karriären. Vid återkomsten till SHL 2017 kände han sig bättre än på länge, men efter ett par smällar till lägger han nu skridskorna på hyllan.
– Jag kände mig så nära hundra som möjligt. Jag var i bra form. Sedan höll det inte riktigt, jag fick en till smäll. Men jag har hela tiden intalat mig själv att jag skulle komma tillbaka. Jag har velat spela hockey igen mer än något annat, säger han.
Minns tillbaka
När Engqvist får minnas tillbaka om sina bästa minnen med Djurgården är det två starka minnen som kommer träder fram.
– Redan som liten grabb minns jag när Challe lyfte SM-bucklan i Globen, och när Tjärnqvist avgjorde i förlängningen mot Färjestad, säger han och fortsätter:
– Men för egen del, när jag själv varit aktiv i klubben, var säsongen 2009/10 en höjdpunkt. Vi hade haft några tunga år, var bottentippade, men överraskade alla. Vi gick hela vägen till SM-final. Man kommer ihåg matcherna i ett fullsatt Globen. Jag har aldrig upplevt det trycket och inramningen någon annanstans.
Alltid stöttat
Till sist vill Engqvist tacka de som ställt upp för honom genom åren, framförallt frun och barnen.
– De har stöttat mig otroligt mycket och alltid ställt upp. Jag får tårar i ögonen när jag tänker att jag vill må bättre för barnens skull, säger Engqvist och nämner naturligtvis också sin släkt och familj som alltid funnits vid hans sida genom åren.
– När jag var yngre och spelade i Spånga, till exempel. Jag minns att jag spelade match i Salem en gång. Det var sju åskådare på läktaren, och sex av dem var min familj. Mina föräldrar, syrra, farbror och mormor och morfar. De har alltid ställt upp.
