Hej, nu är jag på gång igen! Att vara eller inte vara ett topplag. Det är frågan när det gäller Djurgården?
Experterna har sagt sitt och tolkat efter vilka fullblod som finns i laget. Men det vet man ju hur det brukar gå när man sätter en slant på fullbloden. Det slutar oftast med att de börjar gallopera, lägger av eller blir skadade på upploppet.
De senaste veckorna har jag lagt extra krut på att se och analysera övriga lag i SHL.
Håller inte med
Den som säger att Djurgårdens bortamatch mot Frölunda var en härlig tillställning med slutspelskaraktär, där spelarna försökte krypa under skinnet på varandra. Den håller jag inte riktig med! Visst var det fart, men mest fasthållningar och nerdragningar vid sargen. Trots att Djurgården tränar mest av alla lag i SHL och påstås tackla mest så gick Sillastryparna segrande ur närkamperna.
Gamlingarna, Berglund och vapenbrodern Axelsson, lugnade visserligen, i mycket sakta fart, ner spelet. Men så mycket mer än en och annan bra passning klarade duon inte av. Och när det gäller Berglund, kan bara rekommenderas att han prövar något annat än att trä in pucken vid första stolpen.
Riskfri vadslagning
Nej, min keps ligger säkert på hylla, någon risk att den blir en hårdsmält tuggupplevelse är minimal. För att den ska vara i fara måste det till ett under om Djurgården ens ska ta sig till slutspel.
Fanns det då inga ljusglimtar i bortamötet med Frölunda? frågar sig vän av ordningen. Jo, det fanns en del. Och inte minst ett hejdlöst roligt intermezzo. Det var när Svedberg drog omkull Joel Lundqvist.
Det som också var bra; Djurgårdens coach Robert Ohlsson kan sitt Frölunda och att han kunde förmedla till sina spelare hur de skulle bemöta sillastryparna, i varje fall i powerplay.
Men att sitta på utvisningsbänken tar på krafterna, det borde laget vara klart medvetet om. Inte minst då djurgårdarna måste vara det mest utvisade laget i hela SHL. (Rekommenderar SHL-domarna att göra som reklamen visar på bröstet på de allsvenska domarna! En bild som ger dem med domaråsikter ett gott skratt.)
Beröm ges även till Kalle Östman som växt i match efter match. Jag gillar också Sebastian Strandberg och tycker det är positivt att Possler är fit for fight. I ärlighetens namn är det många som sliter, men det räcker inte till någon topplacering.
Topplagen, så mycket bättre
Vad är det då som gör topplagen så mycket bättre? Enligt en icke vetenskaplig undersökning, visar det sig att lag som Färjestad, Luleå och Frölunda har domarfavör. Ser man sedan spelmässigt på lagen i topp så är Frölunda en lagmaskin med spelare som hjälper varandra i alla situationer. Laget har ett bra passningsspel, i fart, och de har målgörare. Om motståndarlagen kan trycka ut dem mot sargen, så tar frölundaiterna till alla medel. Det är både tillåtna och sådana som domarna väljer att inte se. Laget vinner alla tekningar, skulle motståndarna vinna blåser domaren av för felaktig tekning. Frölundaspelarna åker aldrig eller i varje fall sällan ut. Det gör att spelarna har ork att spela effektivt och offensivt i sextio minuter.
Det här är en analys som låter som gnäll, men tilläggas kan att det inte bara ser ut så i matcher mot Djurgården. Om det någon gång skulle gå grus i maskineriet blir Frölundas coach Roger Rönnberg högröd och börjar gorma, slår ut med armarna och ropar till sig domarna.
När det gäller Luleå tillåts laget göra byten som ger dem favör av för många spelare på isen. Utan att kommentera topplagen mera kan, om man är riktigt snäll, bara konstateras att lagen som i nuläget ligger topp sex helt enkelt är bättre än mellanmjölksgänget.
För att inte deppa ihop fullständigt, får jag ta till en väl sliten klyscha. ”Det är i slutspelet lagen ska vara bäst!” Fan tro det!
Tack för mig, vi ses på Hovet!
