Hej, nu är jag på gång igen! Har Djurgården som katten nio liv, eller kanske är jämförelsen med den ryska dockan Olga bättre. Dockan som enkelt böjs ner, men lika snabbt reser sig.
Att experter och motståndare räknat ut Djurgården tycks vara bästa tändvätskan för Robert Ohlssons grabbar. Vem hade i sin vildaste fantasi kunnat drömma om att laget, som fram till dags dato, bjudit på ömsom vin ömsom vatten skulle spela final?
Hur arg och besviken jag än varit under säsongen, så är det med stolthet jag nu konstaterar att fyra matcher i final är spelade!
Att Frölundas coach Roger Rönnberg hittar på undanflykter och ifrågasatt Djurgårdens vinster, så ändras inte det faktum.
Roger hallå, det står 2-2.
Själv lyfter jag på hatten för laget och svänger handväskan mot alla som försöker stå i vägen för undrens under!
Fungerande taktik
I höstas när jag hoppade på tåget som skulle ta oss mot guld var förväntningarna som alltid på topp. Fast utåt lät det, ”jag är glad om laget är kvar i högsta serien”. Så började min taktik med en negativ, eller som anhöriga kallar det, en omvänd peppning.
Jag erkänner, att för mig har denna annorlunda peppning oftast varit till hjälp. Men det är en taktik som retat gallfebern på nära och kära och inte minst de som sitter i närheten av mig på Hovet. En gnällkärring som skrikit ut med pucken, spela enkelt och precis som Dick Axelsson har jag gnällt halvt ihjäl mig på domarkåren. Jag har skrikit om bänkning och löneavdrag och ett spelsystem som i egen zon varit allt annat än bra. Jag har också gett kängor åt klacken, efterlyst Tifon och engagemang.
Trots mitt gnäll på domare och buande har jag troget stått kvar och hyllat spelarna både i med och motgång!
Tack alla ni som hört mitt skrikande att ni stått ut och nu kan glädjas med mig och hoppas att i år händer det!
Något stort på gång!
Något hände i Globen, inte bara att klacken fick oss att lyfta till oanade höjder, jag började på allvar tro att något stort var på gång. Men jag vågade inte överge min fungerande negativa taktik. Och efter utskåpningen i Göteborg var jag långt ifrån glad. Jag sa många fula saker och krasst kan sägas att jag snabbt kom ner på jorden och tvivlet smög sig in.
Dagen efter förnedringen, som enligt experterna hade tagit musten ur Djurgården och skulle kosta laget i nästkommande matcher tänkte jag annorlunda. Den geniförklarade Robert Ohlsson hade naturligtvis valt en annorlunda strategi. Frölunda skulle invaggas i falsk säkerhet om ett lag som redan var nere för räkning.
Nervöst arabiskt fullblod
Lördag, matchdag på Hovet! Likt ett arabiskt fullblod småsprang jag nervöst av och an innanför hemmets väggar! Det var inte bara matchen som gjorde mig nervös, SJ krånglade och hade bestämt sig för banarbete denna viktiga dag. Det såg med andra ord mörkt ut, men ett Göteborgståg blev livlinan som i sista stund räddade mig upp till storstaden.
Nu kunde inget hindra mig, att jag kommit på ett tåg gjorde mig till en vinnare. Om Rönnbergs gäng var kaxigt var det ingenting mot hur jag kände när jag hetsade Frölundasupportrarna med orden ”om Djurgården vinner i dag så tar vi guld på torsdag”.
I ärlighetens namn ska tilläggas att när jag steg av tåget, påpekade jag att scenariot också kunde bli att Frölunda vann på Hovet och då, hemska tanke skulle allt vara över i Göteborg på tisdag.
När det såg som mörkast ut på Hovet och Frölundaklacken fick mer och mer guldvittring lyckades Djurgården som så många gånger förr vända och vinna!
Nu kan bara tilläggas, bäva Frölunda för nu laddar Djurgården om till Valborgsmässoafton!
Det räcker inte att vare sig Roger Rönnberg eller gullgossen Joel Lundqvist gnäller i medierna. Vi ska vinna SM-guldet, vi är Sveriges bästa lag.
Nu ger vi järnet!
Tack för mig, vi ses på Globen.
