Hej nu är jag på gång igen och ibland synar jag pokerfejsen! Oj oj oj, vad är det som händer? På bara några få dagar har jag blivit uppmanad att ta två jobb.
Det började i hemmamatchen mot Färjestad och rop från några entusiaster som tyckte det skulle vara bra om jag tog plats i båset. Om det var utvisningsbåset eller som coach, fick jag dock inte riktigt klart för mig.
Bättre upp blev det i fotbollsderbyt mellan Djurgården och Hammarby, då tyckte gänget jag satt med att det vore magiskt om jag blev sportkommentator. Vem vet, det kanske skulle få en och annan att vakna till i tv-soffan!
Att följa med strömmen som en död fisk är inte min modell. Det vet de väl initierade och kanske var det därför jag kom att erbjudas dessa eminenta jobb. Men att sticka ut hakan och öppet påpeka vad man tycker kan vara en risk. Man kan åka på en riktig käftsmäll, men det kan också komma något riktigt bra ut av det. Det är ju som bekant läktarspelarna som kan och vet bäst!
Det har med andra ord varit händelserikt sedan vi hördes senast!
Åter till hockeyn
Åter till hockeyn och de senaste matcherna. Djurgårdens andraperioder har sett riktigt bra ut med fart och fläkt. Bortsett från matchen mot Brynäs, den glömmer jag dock gärna, trots en stark upphämtning. Det var en match som gav anledning att såga flera spelare friskt. Det såg lojt och oengagerat ut och som vanligt talar jag om avdrag på lön och att nöta bänk för en del spelare. Eller också kan de träna på straffläggning! Det tycks behövas!
I matchen mot Färjestad blev straffläggningen närmast till en parodi från båda lagen. Den ena straffen värre än den andra, allt medan publiken högljutt suckade och började packa ihop för hemfärd. Att skylla på isen, är dåliga undanflykter. Det verkade i stället som båda lagens straffläggare tänkte mer på hur snyggt bildmässigt det skulle se ut än att sätta pucken i krysset. För mig är det egoistiskt, och dessa spelare har knappast lagets bästa för ögonen.
Det är som sagt vi läktarspelare som vet hur lätt det är!
Obefogad oro, eller?
Jag har sedan starten av SHL varit orolig över Djurgårdens val av målvakter och ansett att de varit den svaga punkten i lagbygget. I senaste matchen på Hovet var jag inte ensam om denna oro. Att Jensen varit skadad länge spädde på spekulationer om varför kontrakt över huvud taget skrivits.
En lugn röst påpekar ”du borde väl veta att det pågår spel i kulisserna som journalister och supportrar bara kan gissa sig till”. Att då, rätt eller fel, så ett frö i en fråga, spekulation. Det tillhör journalistikens taktikska drag. Ibland sväljs betet och man får det svar man vill ha. I annat fall får andra knep tas till för att hitta en skiftning i pokerfejsen.
Att sportchefen Joakim Eriksson hade ett ess i kavajslaget kunde anas. Om det är rätt kort eller tillräckligt bra, det får tiden utvisa.
Hur som, har Svedberg steppat upp och visat att han är att räkna med. Bergfors har också visat att han tränat arslet av sig i sommar och förutom snabbhet fått starkare handleder.
Däremot finns det spelare som har en del att bevisa innan de får godkänt av mig.
Våghalsigt passningsspel!
Det som också i år, precis som förra säsongen, kan få den mest tålmodiga att fara i taket är spelet framför egna målet. Herre gud, när ska Djurgården lära sig att spela enkelt i trängda lägen. Varför kan Djurgården inte bara någon enda gång pröva att lyfta ut pucken som gullegossarna från de mörka Värmlandsskogarna gjorde gång efter annan på Hovet. Det kan ju ge möjlighet för snabbskrinnaren Manuel Ågren att hitta nätet.
Tabellen ser inte riktigt ut som experterna tippat. Men att Abbotts tuffa gäng intagit förstaplatsen, är om inte värre, lika illa som om vissa andra hatobjekt legat där!
Tack för mig! Vi ses på Hovet!
