Hej, nu är jag på gång igen! Den fråga jag nu ställer är om Djurgården ännu en gång ska kunna resa sig?, eller är allt över.
Det som såg ut som ett kassaskåpssäkert övertag till Karlstadlaget, det tog i ett slag slut. Visst, vi har fortfarande chans, men hur många gånger orkar småvalparna komma tillbaka?
De stora bjässarna i Färjestad var som atlantångare vars svallvågor gång på gång slog över djurgårdarna. Kallsupar eller snarare kallduscharna avtog inte, de ökade bara i styrka.
Som ynkligt våta hundar kunde laget vända åter till hemmaborgen. Blev hemresan en resa i moll, eller ingöts mod och jävlar anamma i laget. Det är frågan?
Okej, de som följt mig vet att jag många gånger tvivlat på lagets kapacitet och att jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. Jag har under säsongen varit heligt förbannad på laget och dess spelsystem. Trots detta har jag varje match troget suttit och hejat och hoppats – i år händer det!
Svårt med sömnen
Jag sover inte när det går bra, än mindre när det går dåligt för laget. Då går tankarna till hur laget skulle spelat, vilka som i stället jag skulle varit med, och så vidare.
Kanske finns det en högre makt som vill se bucklan åter till Stockholm! Men det räcker inte att be en stilla bön om att laget ska ges kraft, supportrarna måste också ge sitt yttersta!
Nu krävs att Globen kläs till fest med sprudlande Tifo, eller har även Järnkaminsklacken vikt ner sig?
Nu eller aldrig behövs vi höras och synas. Kom igen, nu hurrar vi och lyfter fram Stockholms stolthet, vårt lag!
Tack för mig, vi syns på Globen.
Läs mer av Kärringen mot strömmen>>>
