Efter en tid i total medieskugga är jag nu åter i etern. Med tanke på det jag sett i de senaste matcherna och det som hänt i övrigt i idrottsvärlden, är det lätt att önska sig långt från händelsernas centrum.
Det är pajkastning mot domare och åsikter om åsikter. Det är tjejer som känner sig kränkta och förfördelade gentemot manliga idrottare. Om dessa båda ämnen kan sägas väldigt mycket, men den här gången håller jag mig utanför.
Kanske är det så enkelt att höstmörker och kyla gör att alla är ur humör och känner en allmän trötthet. November, är ju månaden då det verkar ligga en tung våt filt över Hovet. Det är då det börjar knaka i den väloljade Djurgårdsmaskinen, så har det i varje fall varit genom åren.
Och som vanligt börjar läktarfolket skruva på sig otåligt och tala om för hård träning och att man borde göra si eller så. Medan experterna hemma i soffan krasst och lugnande konstaterar, det är väl i slutspelet ni ska vara bra.
Ledarna tiger
Ord som hjälper föga, tankar om att inte få uppleva ett slutspel börjar gro. Vad är det som är fel, vem har slängt grus i maskineriet? Varför ändrades inget, varför tiger ledarna i båset?
Matchen mot Frölunda började som så många gånger förr i dur, för att sluta i moll. Man gav helt enkelt bort matchen. Att därtill Josefsson blev skadad var en smärre katastrof som innebär att ännu en viktig kugge och stomme i laget är borta.
Matchen mot Brynäs går inte att kommentera! Enklast är att ta till Hardy Nilssons ord, ”vi hade kunnat spela hela natten utan att lyckas göra mål”.
Men vid förlustmatcher tillhör jag dem som vrålar ut min frustration och ilsket på hemvägen talar om ett Djurgården som måste vara det lättaste laget i världen att möta. Förutsägbart, med rundelspel och motståndare som kan vänta till slutspelsminuterna i varje period för att då sätta in stöten mot backarna och enkelt ta pucken.
Det var ändå en positiv grej som är värd att lyfta fram i matchen mot Frölunda! Något som jag efterlyste många gånger förra året, att man vågade bryta mönstret och lobba över motståndarna. I synnerhet när man påstår sig ha så många skickliga och snabbskrinnande spelare.
Eloge till spelare
Trots besvikelse över förlust, vill jag ge eloge till de spelare som varje match sliter i byte efter byte. De gör detta, trots att de aldrig får de stora rubrikerna. De är dessa spelare som för mig är de riktiga Järnkaminerna. Varje match på Hovet sitter jag och önskar att just dessa spelare ska få göra mål!
Vem minns inte målet som Urbom gjorde förra säsongen, ett mål som fick Hovet att koka, publik att ge stående ovationer och skrika ut sitt gillande. Det är vid sådana tillfällen, liksom slutspelsmatchen när Högström avgjorde några sekunder före slutsignal, som gemenskapen och glädjen är som bäst.
Tack för ordet, vi ses på Hovet!
