Hej, nu är jag på gång igen! Idag, tolfte mars, är det ett år sedan jag stod i Säsongshörnan och sa att jag inte skulle komma tillbaka. Då visste jag inte hur rätt jag skulle få.
För inte i min vildaste fantasi kunde jag ana att jag, en av de mest entusiastiska supportrar, skulle ge upp! Men med en säsong mest i moll känns det i dag deppigt och helt uppgivet!
Det är bara en hockeymatch, påpekar familjen. Men för mig har Djurgården betytt så mycket mera än bara en match. För mig har säsongskortet betytt vänner och en gemenskap man inte kan eller är i närheten av att uppnå någon annanstans.
Insåg fakta!
Det var med förväntan och hopp om tre poäng jag bänkade mig till bortamötet mot Oskarshamn. Men det var en tillställning jag kunde varit utan.
Fast det var en sak jag insåg under denna dystra torsdagskväll, något jag undrat över i stort sett varje år som Joakim Eriksson varit strategisk sportchef.
Varje år har jag hört honom säga att vi bygger långsiktigt och i torsdagens match som i eldskrift insåg jag vad Eriksson menat.
Det handlar naturligtvis om spelidén som han tänker bygga vidare på. En spelidé som Djurgården och Brynäs klamrat sig fast vid! En spelidé som bara går ut på att dumpa pucken djupt och hoppas att spelarna hinner före motståndarna. Idén innebär också att man i varje sekvens ska spela sig ur den egna zonen, vilket är rätt, men inte alltid och definitivt inte i trängda lägen. Inte minst då spelarna allt som oftast tar för lång tid på sig. Ett enkelt spel ur egen zon, likt det som övriga lag i SHL har anammat, är mer en spelidé värd att satsa på.
Men, den spelidé och väg som styrande slagit in på i Djurgården kommer, om inte ett under sker, bli Mesta Mästarnas fall.
Spelar ingen roll!
Jag, med flera, som under senare tid funderat och spekulerar och haft vilda chansningar om vem som ska efterträda Robert Ohlsson som coach i Djurgården, kan sluta med det. Det kommer nämligen inte betyda ett dugg, för inget kommer att förändras, oavsett vem som står i båset, tyvärr! I varje fall inte så länge ingen inser eller vill se vart den inslagna vägen leder.
En del påpekar att jag målar fan på väggen och säger att säsongen inte är över!
Det snackas om slutspel och publik som inte får närvara! Bara det bevisar att ingen tar läget på allvar. Man tror och litar tydligen blint på den datavärld av diagram och staplar som visar annat än vad vi som är på plats ser i match efter match. Det kan bara djupt beklagas.
Men vis av erfarenheten vet jag som luttrad iakttagare att det inte hjälper vad vi säsongare och övriga Djurgårdsfans än påpekar och anser.
Försökt se ljusning!
Hittills har jag peppat allt och alla och försökt hitta guldkorn och se någon ljusning under matcherna och visst det har funnits några, om än mycket få. Och i ärlighetens namn ska sägas att det finns de i laget som sliter och vill prestera något. Men tyvärr räcker det inte. I ett lag måste alla delta och vara på tårna i varje match för att resultat ska nås.
Jag trodde att Djurgården under lång vila skulle ha sådan hunger så det lyste om dem när det åter var dags för match. Men icke det var, om man bortser från trettio minuter i matchen mot Leksand, lojt och håglöst. Det räcker inte att vakna till i slutet av tredje perioden. Det om något borde tränartrojkan se och göra något åt. Men som vanligt var det dödstyst. De, såväl som en del av spelarna, är väl redan i nästa säsong och då i andra dressar.
Jag hoppas för Djurgården och alla ni som håller på laget att jag har fel! För egen del har jag, som sagt gett upp!
Tack för mig!
