Hur många tänker på vad ett kval egentligen innebär? Jag hade ALDRIG gjort det innan säsongen 2011/2012, då mitt Djurgården hamnade där. Det är ett helvete, jag lovar, åtminstone om man kommer uppifrån som Leksand och Modo nu gör. Oron och helvetet börjar långt innan kvalet och är redan igång den sista tiden av grundserien. Ska man klara sig undan, ska man inte klara sig undan?
Det är det enda som rör sig i huvudet den här tiden.
Vi klarade oss inte undan då. Det sket sig på tre ynka mål. Vid det laget när man väl hamnat i kval är man redan som ett vrak och känner sig som en urvriden disktrasa. Man står på läktaren och ser i vanliga fall underbara spelare spela som krattor. Är det här samma spelare? Spelare som i vanliga fall passar som gudar, skjuter som kanoner och tacklar som pansarvagnar. Nu går inte en passning fram, målvakten släpper in badbollar och spelarna tacklar i stort sett varandra istället för motståndarna. Hur kan spelare bete sig så här?
Svaret är väl rätt enkelt, psyket. Spelarna är inte mer än människor, de vet vad som händer med föreningen om de åker ur. Cirka 20-25 miljoner kronor mindre får klubben, många på kansliet får sparken. En storklubb som spelat årtionden i högsta ligan, att då vara spelare och veta att man kan spela bort allt detta…
Nu blev det så och botten var total, men life goes on och helt plötsligt efter två säsonger i HockeyAllsvenskan är man i ett nytt kval och nu är läget helt annorlunda. Då blir mediokra spelare hockeyproffs av högsta kaliber. Man bara står som ett fån och gapar och tror inte det är sant. De speedar, de tacklar, de gör mål och passningarna sitter och målvakten spelar som Tretjak. Vad fan, är detta verkligen Djurgår’n? Hur kan ett lag höja sig så? Svaret är samma här, psyket. De tror på sig själva plus en frenetisk publik som blir en sjätte utespelare och lyfter laget.
Ett kval är verkligen vad det är, ett kval. Man lider helveteskval.
Väl i SHL var den stora frågan hela säsongen, skulle vi till ett negativt kval i år igen? Skulle vi bara bli ett år i SHL för att sedan åka ur direkt? För samma förutsättningar hade vi inte, med sex miljoner kronor mindre än alla andra lag. 20 spelare (några fick sluta eller bli utlånade sen) hade vi med oss som säsongen innan spelat i HockeyAllsvenskan. Inte många hade erfarenhet av SHL och laget var så ungt. Klart vi var kvalkandidater. Dessutom hade vi flest skador av lagen under en lång tid, även på nyckelspelare. I slutet av grundserien började kvalångesten á la säsong 2011/2012 krypa in under skinnet på oss djurgårdare igen. Återigen började spelare som säsongen 2011/2012 inte göra mycket rätt. Inga mål gjordes, men många släpptes in. Inga passningar flöt och den klassiska gamnacken kom till spelare efter spelare. Alla visste nog att om vi kom till kval skulle detta unga, orutinerade lag inte klara det.
Åter igen slutade man äta ordentligt, man sov oroligt och den vakna stunden tänkte i alla fall jag på Djurgården konstant. Hur kan hockey få en att må så dåligt? Hockey ska väl vara kul? Istället har man nästan sin värsta tid och jag drev många gånger familjen till vansinne.
Exakt då kliver Årets Järnkamin, Marcus Sörensen, fram och gör årets mål. Målet som gör att vi slipper kvala, som gör att vi säkrat ett kontrakt. Målet som gör att man vrålar hysteriskt på läktarna. Frustrationsvrålet när allt släpper.
Så tack ”Sören”, tack för att du sköt oss kvar. För mig är du en hjälte.
Men samtidigt vet man att det nu finns andra supportrar som lider på liknande sätt och det gör att glädjen försvinner lite. För den ångesten ett kval ger önskar jag inte min värsta fiende, varken leksingar eller modoiter.
Är du sugen på att skriva en gästkrönika? Välkommen in med ditt material till redaktionen@hockeybladet.nu. (VI förbehåller oss rätten att inte publicera insänt material.)