sportchef
Foto: Bildbyrån.
Att vara sportchef i en klubb är svårt, att vara det i en storklubb är mycket svårt. Att vara det i en storklubb som Djurgården väcker starka känslor och kräver att vågade beslut tas. Djurgårdens sportchef Joakim Eriksson har tvingats ta obekväma och vågade beslut – allt för att mesta mästarna åter ska bli en mästarklubb. Fyra ifrågasatta beslut kan bli guld värt för Stockholmsklubben.

Djurgårdens sportchef Joakim Eriksson fick känna en bris blåsa när det kom fram att Marcus Ljungh och Linus Johansson skulle lämna för SHL-konkurrenter. Varför matchades inte buden och därmed säkrade två av de bästa spelarna i klubben?

När det gäller Ljungh tror jag att det var kört ändå. Det var framförallt det sociala med frun och barnen som spelade in i klubbvalet. Hade han gått efter plånboken hade han troligtvis hamnat i Luleå istället. Själv tycker jag att det är sunt att inte matcha de 190 000 kronor per månad som Ljungh uppges få i HV71.

Ännu mer förståelse har jag för att Djurgården släpper Linus Johansson, visst har han varit nyttig för Djurgården. Samtidigt som det nya TV-avtalet och andra ökade centrala sponsorpengar kommer in, ökar också lönerna. Djurgården valde att inte matcha Färjestads bud, där Johansson också tror att han får mer speltid än han skulle få i mesta mästarna. Att ha en tredje-/fjärdecenter som kostar 170 000 kronor i månaden är inget DIF behöver.

Nu ska jag säga att det är lönenivåer som inte är bekräftade, något som jag känner är viktigt att påpeka i det här läget.

Brisen blev en storm

Djurgården valde att avsluta samarbetet med två av klubbens stora hjärtespelare. Framförallt forwarden Mikael Ahlén möttes med stor ilska och brisen som uppstod när Ljung och Johansson försvann blåste upp till storm. Många menar att det är viktigt att ha en spelare med Ahléns hjärta för klubben i laget. Problemet som jag ser det är att om Djurgården ska vara ett lag som slåss om SM-guld, då är Ahlén 15:e eller 16:e forward. Det skulle inte vara motiverande för en spelare som hade svårt att hitta motivationen som extraspelare eller inte ens ombytt på matcherna. Ett mycket vågat och bra beslut av Eriksson och alla Djurgårdare missförstå mig rätt – det Ahlén gjort för klubben är stort. Han håller bara inte hockeymässigt i ett lag med guldambitioner.

I veckan kom också beslutet att Djurgården väljer att inte förlänga med den uppoffrande backen Alexander Falk, som trots sin ringa ålder spelat sex säsonger i Djurgårdens A-lag. Att han dessutom gjorde sin bästa säsong, gör det extra ont att låta honom gå till en annan klubb. Nu är Falk bara 24 år och får han chansen att spela upp sig och fortsätta sin utveckling kommer dörren att kunna öppnas för en återkomst. Jag tror att det är grymt bra för Falks utveckling att inte spela i DIF i några år.

Uppflyttningen av den unge backtalangen Simon Johansson gör att Djurgården får en yngre och bättre back än Falk. Det ska bli spännande att se om Alexander Urbom blir kvar eller om sportchef Eriksson har någon stor värvning på gång att stabilisera upp backsidan ytterligare.

Prestigevärvningen

I förrgår kom den stora prestigevärvningen från Djurgårdens sida. NHL-spelaren Jacob Josefson återvänder till klubben han var med och tog till final säsongen 2009/2010. En signal som gör att jag tror att Eriksson troligen plockar upp en eller två prestigevärvningar till ur hatten innan säsongen drar igång på allvar. Det ryktas om några riktigt stora pjäser, det blir en spännande fortsättning på Silly Season för alla Djurgårdsfans.

Fler krönikor från våra skribenter>>>

Annonser

Kommentarer

Kommentarer