KRÖNIKA: Ni är inga riktiga supportrar och kommer aldrig vara det heller

”Ni är inga riktiga supportrar, ni kommer aldrig vara det heller” skriver Hockeybladets skribent Alexandra Almå i en krönika. Var drar vi egentligen gränsen till ett acceptabelt beteende i hockeykulturen? 

Hur tänker ni?
Det är en helt uppriktig och ärlig fråga! Hur tänker ni egentligen?

Tidigare under säsongen rapporterades det om att domare i SHL mordhotats efter att ha dömt match kvällen innan. Idag kunde NWT berätta att det i vissa domares fall till och med finns behov av att ha polis på plats vid deras bostad under tiden de dömer matcher. Just av anledningen att det finns en hotbild. När detta kom ut förväntade jag mig att det skulle bli ramaskri. Jag tänkte någonstans att folk kunde släppa sin ilska mot domaren som yrkesroll och istället sympatisera med domaren som människa. Men så reagerar folk tydligen inte nu för tiden.

Klappor får mer uppmärksamhet än mordhot

Tre domare mordhotades grovt efter att ha dömt en match där supportrarna uppenbarligen inte var nöjda med prestationen. Idag kunde det avslöjas att dessa domare dessutom kommer ha polisbevakning kring sina bostäder under tiden de dömer match, för att det finns en hotbild mot dem.

”Vilka rötägg det finns” var min första tanke. Det är inte en hemlighet att alla supporterföreningar har individer som tar saker och ting steget för långt, men det är långt från alla. Sedan läste jag kommentarerna som skrivits under ett delat inlägg om denna händelse på Facebook. Istället för att sympatisera med domarna, eller ens hålla sig från att kommentera inlägget, försvarades dessa vidriga handlingar. En mängd kommentarer handlade helt enkelt om att ifall domaren skulle döma bättre hade de inte fått mordhot, som om människor i denna värld måste förtjäna grundläggande respekt och hygglighet från sin omvärld, istället för att det ska vara en självklarhet.

Jag kritiserar ofta domaren. Inte öppet, men jag gör det. Jag kritiserar deras insatser, deras uttalanden och vad jag anser är ”felbedömningar” precis som jag kritiserar spelarna i det lag jag håller på. Det är en del av hockey och hockeykulturen. Men mordhot, och att försvara mordhot, det är inte hockeykultur för mig.
Det som gör mig livrädd är hur folk har en tendens att reagera starkare på att supporterföreningar använder sig av klappor, trummor och pyroteknik än på att individer, domare, tvingas ha polis vid sina bostäder på grund av en hotbild. Klappor, tryckta plastbitar som går att vika och ger ifrån sig ett ”jobbigt” ljud får mer uppmärksamhet än mordhot.

”Ni är inga riktiga supportrar, ni kommer aldrig vara det heller”

För mig, som både privatperson, supporter och skribent på en tidning som kretsar kring ishockey är det, och kommer alltid vara oavsett omständighet, oacceptabelt med intolerans och grova påhopp, i detta fall mordhot, mot någon individ. När det dessutom gäller människor som ingår i yrkesgruppen hockeydomare får jag ännu svårare att förstå hur folk tänker. Hur kan ishockey, en sport som vi alla så uppenbart älskar, fyllas med så otroligt mycket genomvidrigt hat.

Kritisera domaren, ifrågasätt domaren, hata domaren om ni så vill. Men försvara aldrig detta destruktiva beteende som nästan välkomnas i svensk hockey nu för tiden. För vi vet ju själva hur underbart vacker vår värld runt rinken kan vara. Vi stöttar spelare som fått cancerbesked, har vackra ceremonier där vi hyllar gamla hjältar och sluter alltid upp bakom lagen i våra hjärtan. Låt inte mordhot och destruktivt beteende besudla det ishockey egentligen är.

Slutligen, till er som tycker detta beteende är acceptabelt. Att mordhot är något människor bara får acceptera. Ni är inga riktiga supportrar, ni kommer aldrig vara det heller.

Tack

Kommentarer

Kommentarer