Efter gårdagens match mellan Djurgården och Leksand erkände Leksands tränare Per-Erik Jonsson och spelaren Oskar Lang att publiken knäckte dem. Vad var det som knäckte Leksand? Publikens kärlek till Djurgården. Uttalandena efter matchen ger mig rätt – det är viktigare att älska än att hata.
Jag har länge propagerat för att supportrar i allmänhet och Djurgårdens supportrar i synnerhet ska lägga sitt fokus på att visa kärlek till sitt lag, än att tala om hur mycket man hatar laget man spelar mot eller hat mot enskilda spelare. Näst värst av allt att blanda in lag man inte ens spelar emot, inte ens under säsongen. Vad som är värst återkommer jag till senare i krönikan.
Jag hoppas att de styrande inom Djurgårdens supporterkultur har läst uttalandena från Leksand efter gårdagens match och att de tar åt sig av det. Det var kärleken till Djurgårdens som tog knäcken på spelarna, enligt dem själva.
”Det tar hårt när man hela tiden hör; ”Djurgården, Djurgården, Djurgården”. Det är inget energi-upplyftande direkt”, säger Leksandsspelaren Oskar Lang till Sportbladet efter matchen.
Att ständigt få höra motståndarfansen kärlek till deras lag är långt mer knäckande och psykologiskt nedbrytande än att ständigt tala om vad man tycker om andra lag. Att åka in på isen på Hovet inför en klack på 2 500 personer som får med sig resten av hemmasupportrarna, som skanderar ”Djurgården, Djurgården, Djurgården” måste vara det mest psykiskt knäckande man kan uppleva som SHL-spelare. Tyvärr sker just det alldeles för sällan. Istället åker motståndarlagen in till busvisslingar, något som bara tänder dem.
Det knäckte Leksands spelare
När Djurgårdens publik igår drog igång just ”Djurgården, Djurgården, Djurgården” såg man hur energin försvann ur Leksandsspelarna. Under den andra periodens tryck, från Järnkaminerna, Aktiv sittplats och övrig Djurgårdspublik, lyckades inte Leksand få till ett enda skott på mål.
”Det var en fantastisk atmosfär som tog hårt på en del av våra spelare. Vårt lag har inte varit med om det här tidigare. Det var något nytt för många”, säger Perra Jonsson tränare i Leksand till Sportbladet.
Oskar Lang utvecklar det hans tränare säger och styrker min teori – det gläder mig.
– Det var ett jävla tryck och det är klart att man blir påverkad. Jag försökte göra något bra av det, få energi, men det var svårt, säger han och fortsätter:
– Jag blev faktiskt mer påverkad än vad jag trodde att jag skulle bli, om jag ska vara helt ärlig. Jag brukar inte bli påverkad av trycket under bortamatcher, men här var det i överkant.
Som sagt hoppas att de ledande inom Djurgårdens supporterkultur läst vad motståndarna känner.
Det måste få ett slut
Under flera år har framförallt Djurgårdens supporterkultur gå mot att rikta sitt hat mot motståndarna, både inom ishockey och fotboll. Allra helst riktar man sitt hat mot AIK om vi håller oss till ishockey. Ett AIK som Djurgården inte mött på två säsonger och troligen inte kommer att möta under flera år.
Än värre är att det skanderas ord som hora, anspelning på sexuell läggning, härkomst och könsord. Ord som dessutom används i kommunikationen supportar emellan. Hur kan man ens komma på att kalla en jämlike, en som står på samma läktare något sådant. Antingen för att det inte sjungs, inte sjungs tillräckligt högt eller väljer fel läktarsång.
Det är till exempel dags för Djurgårdens fans att glömma Johan Forsberg i Luleå. Kärleken till Djurgården biter hårdare!
Nu ska sägas att matchen mot Leksand var till 99 procent ett praktexempel på när Djurgårdens publik var som allra bäst. Ljudnivån var den högsta på flera år på Hovet och jag tror att intresset att bli Djurgårdare bland unga människor som stå i valet och kvalet vilket lag man ska heja på ökar med 200 procent efter en sån här uppvisning.
Att visa kärleken till sitt lag är en rekryteringsbas även för spelare. Flera spelare vill till lag som har positiva supportrar.
Hitta på eget
Jag vill rikta en riktig känga till många supporterföreningar och SHL-klubbar. Det gäller klubbarna som har klappor på arenan. Det låter för jävligt och det skapar bara ljud, ingen som helst stämning. Ett talande exempel är Växjö med NHL-inspirerat namn – Lakers, klappor och en supporterförening med trumma och helt utan eget material. De har rakt av snott från Malmö FF, AIK och Hammarby i en salig blandning där de bara bytt ut lagnamnet mot sitt eget eller VLH – Tragiskt.
Så mitt upprop till supporterföreningar utan egna läktarsånger, utan bara sånt som är ”lånat” av andra. Skaffa eget, ha lite fantasi!
Till sist
Visst ska det finnas rivalitet mellan klackar och lag. Visst, jag tycker att till exempel ”Vad tycker vi om Leksand? – ILLA!!” är underbar. Det är ett statement som kan användas en gång per match. Jag fullkomligt älskar läktarsånger som genomsyrar ironi som till exempel ”Leksand och Bajen från Södermalm…” ska finnas och dessa gör mig glad. Något jag saknar på Hovet är ”Robban Ohlssons Järnkaminer! – undrar när supportrarna ska ta tränaren som en gång i tiden stod i just Järnkaminerna/Blue Saints som ung och sjöng fram sitt Djurgården.
Jag är säker på att du mår bättre av en vinst när du förklarat din kärlek till ditt lag, än efter en vinst där du hatat motståndarna!
Jag ser fram mot en nyanserad debatt i ämnet och att vi kan ha högt till tak!
Vad är din syn på positiv läktarkultur!
Här är ett axplock från Djurgårdens publik när den är som bäst!