”Alla kan köpa spelare, men ingen kan köpa ett klubbhjärta” skriver Hockeybladets skribent Alexandra Almå i en krönika angående att två av HV71:s eldsjälar tvingas lämna klubben.
Jag hade en helt annan krönika på gång innan jag nåddes av uppgifterna att trotjänarna Oscar Sundh och Martin Thörnberg lämnar HV71. Redan där kände jag att det var något som absolut inte stämde. Det måste helt enkelt handla om pengar framför lagtillhörighet. Det får inte vara något annat…
Oscar Sundh och Martin Thörnberg lämnar klubben
Jo, det var faktiskt något helt annat. Efter att Hockeybladet ringt upp Oscar Sundh fick vi förklarat för oss att han, en av klubbens största trotjänare, mycket gärna hade velat spela kvar i klubben. Då kan vi även tänka oss hur det såg ut från Martin Thörnbergs perspektiv, en spelare som inte endast har HV71 som moderklubb utan dessutom spelat hela 714 matcher i laget och även varit kapten. Jag kan för mitt liv inte förstå vad som händer i huvudet på klubbens sportchefer?
Hur behandlar vi egentligen våra hockeyikoner? Det är frågan jag vill ställa i denna krönika! Jag förstår, precis som alla andra supportrar, att det inte alltid är möjligt att behålla en spelare som haft sin ”bäst före-datum ”. Men vad räknar vi egentligen som ”bäst före”? Spelmässigt är den kanske passerad för både Sundh och Thörnberg, men på sättet de motiverar laget, på sättet de är trotjänare och på sättet de är krigare, det har inget bäst före datum! Vad som inte heller har ett bäst före- datum är på vilket sätt båda dessa trotjänare är förebilder för yngre hockeyspelare i laget.
Jag skriver helt utan restriktioner nu. Helt ärligt tycker jag att det är så förbannat dåligt att släppa både Martin Thörnberg och Oscar Sundh, men främst den sistnämnda. Jag ska förklara för er exakt varför beslutet känns så otroligt opassande och, rent ut sagt, skrattretande.
”Ingen kan köpa ett klubbhjärta”
Kommer ni ihåg när HV71 förra säsongen hade en stor svacka när det kom till att vinna matcher? Laget låg näst sist i tabellen och hade åkt på sin tredje raka förlust efter att ha blivit besegrade av Timrå. När matchen var slut valde endast två spelare stanna kvar på isen och hylla den tillresta bortapubliken. Detta fick självklart HV71:s supporterförening North Banks Supporters att se rött och spelarna tvingades till att be om ursäkt. Enligt uppgifter, information jag inte kan bekräfta då de skedde för mer än ett år sedan, var Oscar Sundh, trots att han inte var kapten för klubben, en av de få som faktiskt stod kvar på isen och hyllade publiken. En av de två spelare som faktiskt tog sig an den viktiga och grundläggande uppgiften att möta supportrarnas besvikna blickar. Jag tänker låta denna berättelse tala för sig självt faktiskt.
Jag ser med stor sorg på HV71:s trupp. Hur mycket spets och kompentens man än värvar in så kommer det aldrig fylla ut det tomrum två av HV71:s mest omtyckta spelare lämnar bakom sig. Låt nu inte detta ske i andra SHL-klubbar! Då kan jag i ärlighetens namn säga att jag ger upp på ligan. Skrattretande? Absolut. Det klagas från höger och vänster att det är brist på spelare med klubbhjärta. Gör klubbarna något åt detta? Absolut inte.
Jag vet inte hur det är med er övriga hockeysupportrar. Kanske värderar ni nya, fräscha spelare med ofantlig talang högre än spelare med klubbhjärta? Men en sak ska jag berätta för er. Alla kan köpa spelare, men ingen kan köpa ett klubbhjärta!
Tack