Hej, nu är jag på gång igen! Säsongen är över, alldeles för fort. När man för sjuttioelfte gången den här säsongen trodde på ett vinnarspår för Djurgården, då slår coronaviruset undan benen på allt och alla.
För alla dem som slitit och kämpat är det ett mycket snöpligt slut! Ja, rent ut sagt en katastrof. Inte minst ekonomiskt!
Det är ett uppvaknande, inte bara inom idrottsvärlden utan inom alla områden, som kanske är nyttigt för oss alla.
Men som alltid är man egoist och tänker i första hand på det som ligger en varmast om hjärtat – hockeyn.
Alla förlorare!
Vem ska då vinna SM-guldet? Ska någon få det? Vilket lag ska flyttas upp, flyttas ner? Ja, frågorna har varit många, de senaste dygnen. Men när så beslutet kom att ställa in allt och det är färdigspelat för den här säsongen, kan man krasst konstatera att det bara finns förlorare.
Stackars dem som kämpat och var så nära ett SHL-kontrakt eller det hägrande SM-guldet.
Det mest rättvisa hade, enligt mig, varit att Luleå vunnit SM-guldet och att Björklöven och Modo fått flytta upp och SHL utökats till 16 lag.
Men där är vi inte och ingen har hittills varit med om att stänga allt och inget blir färdigspelat. Det känns som den beryktade våta filten har svepts över hela idrottsvärden och över hela Sverige känns det kaosartat.
Det är med andra ord en turbulent tid sedan coronaviruset satte käppar i hjulet och det bestämdes att hela Sverige skulle stanna!
Att det i ett första skede beslutades att slutomgången i SHL-hockeyn skulle spelas utan publik, var illa. Och för spelare, kommentatorer och övriga involverad som är vana att mötas av färgstarka supportrar och överfulla arenor blev de tomma och dödstysta arenor till ett skrämmande scenario.
Det är något som vare sig spelare eller styrande inom föreningar eller hockeyförbundet hittills upplevt och när de stod inför faktum blev de minst sagt chockerade.
Tankeställare!
I sista grundseriematchen som spelades i ett öde Scandinavium underströk Frölundas coach, Roger Rönnberg, vikten av att ha trogna supportrar och publik som kommer till matcherna. Supportrar som hörs och sätter färg på arenorna.
Rönnberg var långt ifrån ensam om att efter den märkliga upplevelsen påpeka att föreningarna inte får ta det för givet att supportrarna troget kommer match efter match. ”Det får aldrig upprepas” ansåg de som på plats bevittnade slutomgångarna i de tomma arenorna.
För alla dem som aldrig upplevt en fullsatt idrottsarena är det svårt att beskriva den känsla av gemenskap som inte minst ett fullsatt Hovet kan ge. Ett Hov som är täckt av Djurgårdens ädla färger. Det är mäktigt! Den glädje som sprids när man hör alla fans sjunga, hoppa och skrika sig hesa tillsammans är oslagbart.
Inget ont som inte har något gott med sig. Det kanske blir en tankeställare, ett uppvaknande, inför nästa säsong. Man kan ju bara hoppas.
Förändringar krävs
Vad som händer nu? Ja, det är väl få som vet!
Det troliga är att inget kommer att ändras. Tittar jag på Djurgården kommer säsongshörnan vara lika trist grå som i år. Priset på säsongskort kommer säkert att höjas ytterligare.
Och hockeyförbundet kommer inte ändra vare sig spelsystem eller i ligorna, trots att det behövs stora förändringar inom Svensk Hockey!
Det behövs nytt tänk, och coronaviruset har gjort det möjligt att redan nu börjar tänka på hur man bäst ska kunna göra hockeyn mera sevärd. Det gäller att tänka nytt inom alla nivåer från knattehockey, junior upp till högsta serien.
För en gångs skull, styrande, lyssna på alla dem som sätter färg på arenorna. De trogna supportrarna och fansen som brinner för sina lag.
I annat fall kanske det blir mera regel än undantag med tomma och öde läktare!
Tack för mig, vi ses kanske på Hovet!
