Hej! Nu är jag på gång igen, Kärringen mot strömmen! Det är jättekul att SHL har börjat rulla igång och för min egen del kretsar det mesta om hockey blandat med tennis.
Trots Djurgårdens en aning svajiga spel mot Örebro gläds jag åt Djurgårdens vinster och erkänner utan att skämmas min skadeglädje när de lag jag inte gillar får stryk. Men serien är lång och att de tippade topplagen inte gått så bra hittills ger ingen vink om hur det ser ut efter 52 matcher. Vi som har varit med länge är väl medvetna om detta.
Bryta mönster
Jag tycker att Robert Ohlsson är en bra coach, han har mitt fulla förtroende. Men ibland önskar jag att han gjorde något bara för att bryta mönster.
I matchen mot Örebro skrek jag mig hes och önskade högljutt att Robert Ohlsson skulle flytta Patrik Berglund från Jacob Josefson. Det vore ett drag som, jag anser, båda skulle tjäna på. Jag fick vänta tills sista perioden i bortamötet mot Oskarshamn. Det gav resultat direkt!
Men tyvärr restes tuppkammen bara hos Oskarshamns målvakt. Han hyllades för sin insats, men att ta skott som skjuts på benskydd eller i magplattan bör ju inte vålla några svårigheter. Eller?
Sverigespelet!
I förra bloggen nämnde jag Sverigespelet, något som inte bara jag uppmärksammat och retat mig på. Nu börjar allt fler haka på, bland andra Tre Kronors förbundskapten Johan Garpenlöv och även en del expertkommentatorer. Men att gå så långt som att säga att spelet är tråkigt gör inte jag. Däremot efterlyser jag mera individualism och teknisk finess. De lirare som vågar göra det där extra och oväntade!
Men var finns de skickliga individualisterna, är det så illa att Hockeyförbundet hunnit kväva spelarna redan i knatteåldern?
På det spörsmålet svarar de väl initierad av juniorträning ett tveklöst ja! Andra ger svaret att dessa spelare snabbt försvinner från svenska ligan.
Men naturligtvis finns det lirare i Svensk Hockey, tyvärr verkar dessa hållas tillbaka. De måste tyvärr slaviskt följa playgame.
Sticker ut
Hos Djurgården tillhör Alexander Holtz en som sticker ut. Hoppas ingen stoppar honom, eller mallar in honom i en förutsägbar spelmodell. Michael Haga är en annan spelare som vågar göra det oväntade. Han får guldstjärna och höjda tummar för sin soloåkning rakt mot mål och skott upp i krysset. Högströms snurrfintar och våghalsiga drag på blålinan kan däremot få, i varje fall mig, att titta efter hjärtstartare.
Kanske låter jag pessimistisk, men att Djurgården och övriga lag i SHL även den här säsongen håller fast i det av Ishockeyförbundet så väl förankrade Sverigespelet. Det gör mig orolig, inte bara för Djurgårdens del, utan för framtiden för svensk hockey!
Följetången Axelsson
Jag hoppades slippa skriva om Dick Axelsson, men han tycks bita sig fast i svensk hockey. Trots att jag anser att svensk hockey behöver individualister och glappkäftar av hans kaliber så vore det ett nederlag för Djurgården att ta in honom. Inte minst med tanke på att han ägnat sommaren åt barnpassning och vars träning består av soloåkning i ishallar och paddelspel. Vilka signaler ger det åt juniorer som sliter för att lyckas.
När jag skriver denna blogg får jag mejl om att Alexander Holtz skrivit tvåårskontrakt med Djurgården. Det känns som en högvinst. Det är sådana spelare som Djurgården ska satsa på och sådana spelare svensk hockey behöver.
Killar som tränar skiten av sig för att en dag lyckas, spelare som likt Elias Pettersson övar skott på mål, inte bara när de värmer upp inför match utan timtal efter träning. De visar att de har hunger och vilja att utvecklas. Däremot de som bara vill åt det gottaste som ett slutspel. De har ingen plats i mitt lag.
Tack för mig! Vi ses på Hovet!
