Foto: Johanna Lundberg / Bildbyrån
Hej, nu är jag på gång igen!  Först vill jag tacka och gratulera Djurgårdens fotboll. Härligt att ännu en gång få vara med och fira ett guld! Läs vad Kärringen mot strömmen har att säga om spelsystemet i SHL. 

Helst av allt vill jag ju dela denna glädje med hockeyfantasterna på Hovet. Men med ett omodernt spelsystem lär det aldrig bli en realitet. Att Djurgården är ensamt och därmed unikt med detta andefattiga spel är inget att stoltsera över, snarare oroas.

Det måste till mycket mera än att klacken skanderar kämpa Djurgården om inte vi ska sjunka genom hela tabellen!

Redan vid säsongstart kände jag oro och likt en kraxande olyckskorp spådde jag en mörk säsong för Djurgården. Denna oro trycktes ner, i varje fall under de första matcherna då vinsterna radades upp. Hade jag tytt vissa omen fel, sett tillbaka hur det varit historiskt och därmed dragit allt för hastiga slutsatser? Nej, icke!

Spelsystemet som, enligt coach och strategiske sportchef, ska ge Djurgården guld och göra laget till Europas bästa lag, kan med ett nödrop hålla oss kvar i SHL. Jag vet att alla nu kommer att skrika högljutt om att alla lag har svackor, så sant. Men Djurgårdens spel är ingen svacka, det är alldeles för förutsägbart. Ett spel som gör det allt för lätt för motståndarna. Det visade sig tydligt i Djurgårdens tre senaste matcher då minuterna var lätträknade som laget tog sig in och lyckats vara kvar i motståndarnas zon.

Spelsystemet är katastrof

Uppspelet från egen planhalva är en katastrof, oftast sitter pucken bak på skridskorna på den tänkta mottagaren, men flest gånger hamnar pucken en halv meter bakom. I senaste matchen fick Patrik Berglund ta i ända nerifrån tårna och halvt viskande, som om han själv inte trodde på detta spelsätt, säga till C More´s kommentator, ”vi ska få ner pucken djupt, bakom deras backar”!

Det är inte bara jag som ser detta, det gör motståndarna också. De behöver knappast anstränga sig för att bryta och ta pucken och retfullt likt lätta hindar dansa runt på Djurgårdens planhalva. Och Djurgårdarna får bränna allt krut på att försvara sig i stället för att anfalla. Grattis, jättebra. Till och med Niklas Wikegård har slutat snacka om att slå ner pucken djupt. Han så väl som alla andra har väl insett att nuförtiden krävs ett helt annat spelsätt för att lyckas vara ett topplag.

Var är tävlingsinstinkten

Jag efterlyser; snabba uppspel och mera rakt mot mål. Och undrande ställer jag mig frågan, var är viljan att vara först på pucken, var är jävlar anamma, var är tävlingsinstinkten hos spelarna. Jag saknar anfallen när Djurgårdarna snurrade som ilskna bålgetingar och tröttade ut motståndarna.

Som det ser ut nu blir det sporadiska besök och skott som skjuts ur dåliga vinklar. Lyckas spelarna komma i bra läge, så försöker de allt som oftast trä pucken mellan benen på målvakten eller skjuter rakt i magen. Varför kan de inte som motståndarna sprätta upp pucken i nättaket?

Jag tillhör dem som brukar peppa när någon mår dåligt och definitivt inte sparka på den som redan är nere för räkning. Men med bästa vilja i världen är det svårt att hurra när det råder förvirring och katastrof. I stället får jag förmedla det en före detta Djurgårdare sa.

Gör något innan det är försent

”I Djurgården tränar man halvt ihjäl sig, jag var urstark där. Men i mitt nya lag med en annan träning, är jag bättre än någonsin som hockeyspelare. Något som kan passera obemärkt eller kommenteras som jag själv som tränare fick lära mig. Människor är som blommor, en del vill ha mycket vatten, andra knappt något”.

Eftersom jag vill att det ska gå lika bra för Djurgården hockey som för fotbollen och inte vill att historien från säsongen 2011/2012 ska upprepa sig, gör något innan det är för sent!

Tack för mig! Vi ses på Hovet!

Mer läsning
KÄRRINGEN MOT STRÖMMEN: Hockeygodis av hög kvalitet!

Annonser

Kommentarer

Kommentarer