Foto: Bildbyrån
Scandic

Han har vunnit sju SM-guld som spelare, ett som tränare, och har även har även spelat fotboll på elitnivå. I en intervju med Hockeybladet berättar Hans “Virus” Lindberg om sin långa karriär som tog plats på isen, i båset, och på fotbollsplan.

Den 16 januari 1945 föddes en av Brynäs, och kanske Sveriges största hockeystjärna Hans “Virus” Lindberg. Hockeybladet har haft turen att få göra en intervju med hockeylegenden.

Mångsysslare som barn

När Hans var barn så var ishockey inte det enda som fanns i tankarna, långt ifrån. Han höll nämligen på med flera sporter samtidigt, bland annat fotboll och bandy.

– Jag spelade fotboll och ishockey ganska högt upp i ålder, bandy var mer av ett komplement, det var roligt att spela bandy men där gjorde jag väl ingen seriös satsning.

På sommaren höll Hans även på med andra sporter som friidrott och simning. Något som passade utmärkt som sommarträning.

– På sommaren däremot var det ju bra träning att hålla på med andra idrotter. Höll inte bara på med fotboll då höll jag även igång lite med friidrott och simning.

När Hans senare kom upp i tonåren blev det svårare att kombinera alla sporter. Till sist valde han hockeyn före fotbollen då han tidigt fick chansen i Brynäs A-lag.

– Jag kom väldigt tidigt in i Brynäs A-lag redan som 16-åring och då kändes det som att det blev mer logiskt att jag valde det.

Hans säger även att han till sist “fick uppgiften” att välja mellan sporterna.

– När jag var på juniorlandslagsläger med fotbollen och då var det mer eller mindre att jag fick uppgiften att välja vad jag skulle välja då vi skulle på turnering i England, då valde jag till sist ishockeyn. Efter det blev ishockeyn nummer ett.

“Tigern” och ledarskapet ledde till sju SM-guld

Av Brynäs idag 13 SM-guld har Hans varit med och lyft “Le Mat” hela sju gånger. När Hans spelade i Bynäs på 70-talet var dem i princip ostoppbara. Men vägen till att bli nummer ett i Sverige tog sin tid, då man först var tvungen att bli nummer ett i Gävle.

– Först och främst så var inte Brynäs nummer ett när jag började det var Gävle IK, Men det var väldigt starkt ledarskap det var kontunitet i ledarskapet man hade en väldigt bra organisation.

Något som Hans tror var nyckeln till Brynäs framgångar utöver ledarskapet var klubbens värvningar.

– Man visste vilka man skulle värva, vi hade väldigt många som kom från Norrland som hamna i Gävle och de flesta lyckades väldigt bra. Man tog även spelare från Hälsingland och Dalarna det var lite från överallt, men man mixade ihop det och fick ihop det här laget på ett väldigt bra sätt.

En värvning som enligt Hans lyfte hela laget var Lennart “Tigern” Johansson.

– En vändpunkt i det här var när man värvade Tigern Johansson (Lennart) ifrån Timrå. Det var en som gjorde skillnad när han kom eftersom vi andra hade ju inte spelat i något landslag eller varit med i juniorlandslaget, men helt plötsligt fick vi en i laget som hade representerat Sverige.

Hur påverkade Tigern resten av laget?
– När vi såg att han kunde göra det då insåg ju vi att det här borde ju vi klara också. Han genererade väldigt mycket när han kom och vi andra hängde på som sagt.

Lirade boll med Bajen

Under sin tid i Brynäs testade även Hans på att träna med Hammarbys fotbollslag. Han fick även spela en del matcher för Hammarby då det fick bli hans sommarträning.

– Eftersom jag hade spelat i Brynäs i många år och då frågade dem helt enkelt om jag kunde tänka mig att spela med dem. Så jag provade ju på det där och var med på våren efter hockeysäsongen och spelade en del vänskapsmatcher.

Till sist gick det dock inte att kombinera fotbollen och ishockeyn, precis som när han var liten.

– Men då kom jag igen till den här tidpunkten då det till sist inte gick att kombinera det då hockeyn började tidigare och fotbollen slutade senare vilket gjorde att det var en omöjlighet att kombinera helt enkelt.

Hans (f.h) tillsammans med Hammarbylegenden Lennart “Nacka” Skoglund. Foto: Bildbyrån

Pluggade i Stockholm, men spelade för Brynäs

1967 valde Hans att flytta ner till Stockholm för att studera, men Brynäs ville inte släppa honom. Så Hans fick då pendla mellan Stockholm och Gävle för att få både studera och spela ishockey.

– Jag flyttade först och främst till Stockholm år 1967 och då utbildade jag mig till skadereglerare på Folksam. När jag då flyttade ner så ville inte Brynäs släppa mig.

Många tänker säkert nu att det verkar lite konstigt att Hans pendlade mellan Stockholm och Gävle, varför bytte han bara inte klubb?

– Det var inte som idag då du bara kan flytta, du tillhörde den klubben du var i. Och sa man nej så var man avstängd till 15:e januari eller något sånt där. Så när dom att jag inte fick flytta till en annan klubb i Stockholm så var det enda alternativet att resa fram och tillbaks.

Några år senare valde Hans att studera på GIH i Stockholm och förstod då att det inte skulle gå att studera på högskola och spela kvar i Brynäs samtidigt. Brynäs något motvilligt till sist låta Hans gå.

– Jag läste på GIH i Stockholm och då hade jag ju lärt mig av den här perioden när jag jobbade på Folksam och utbildade mig till skadereglerare. Jag insåg ju då att ska jag studera på en högskola så kan jag inte åka fram och tillbaks, och det där gillade ju inte Brynäs men så fick det bli.

Hans gick då till AIK, men det var inte han själv som valde att han skulle hamna där.

– Vi var tre hockeyspelare i högsta serien som studerade på GIH. Då var det klubbarna som bestämde var man skulle spela då Anders Hedberg gick till Djurgården, jag till AIK och Mats Lind till Södertälje. Jag trivdes väldigt bra i AIK under de två år som jag gick på skolan.

Efter sina två år på GIH och i AIK var tanken att vända hem till Gävle och spela i Brynäs, men så blev det inte.

– Där efter hade jag planerat att flytta tillbaka till Gävle men Brynäs var väldigt svagt intresserade av det.

Blev till sist Björklöven

Brynäs inte var intresserade av att ta tillbaka “VIrus” efter sina två säsonger i AIK, då gick han till Björklöven.

– Jag och min hustru bestämde oss för att vi skulle testa att flytta till Umeå och det var inte ett så dumt alternativ med att jag har levt kvar här till och från i många år.

Det blev förvisso bara några matcher i Björklöven för Hans, men han blev istället tränare för Umeålaget. 1982 tog han Björklöven till SM-final, men det räckte inte hela vägen då.

– Vi förlorade en SM-final i en femte avgörande match emot AIK i Stockholm och fick stå som förlorare och titta på när AIK tog hem det här.

Efter SM-förlusten var hans tränare i det Schweiziska laget Arosa och även för Luleå. Han kom senare tillbaka som tränare i Björklöven och fick vara med om klubbens hittills enda SM-guld.

– När jag kom tillbaka så hade inte Björklöven vunnit något SM-guld så jag var väldigt glad att jag fick vara med och vinna det där SM-guldet. Jag är glad för spelarna och för föreningen med att vi hade satsat så många år på den kuppen.

Hans tycker dock med det lag man hade så borde man kunnat ta det där SM-guldet lite tidigare.

– Det var väldigt skönt att vi själva fick nå hela vägen 87 eftersom jag tycker vi hade ett lag som skulle kunna vunnit redan tidigare.

Hans hissas av Björklövenspelare efter att klubben tagit SM-guld 1987. Foto: Bildbyrån

Var även förbundskapten i Tre Kronor och Schweiz 

Hans var inte bara tränare i Björklöven och Arosa. Han var även förbundskapten för Sverige och Schweiz. Hans första tränaruppdrag för Tre Kronor var 1976 då man slutade fyra i Canada Cup.

– Vi hade ett väldigt starkt lag med flera spelare som redan spelade i NHL. Jag minns att vi gjorde en bra turnering men vi åkte tyvärr ut mot Finland.

Hans tränade Tre Kronor i tre säsonger under slutet av 70-talet. Men 1990 var det dags för ett nytt landslagsuppdrag, fast denna gång för Schweiz.

– Jag hade ju tränat lite innan i Schweiz, så jag tror det var på den vägen jag fick tränarjobbet.

Hans säger att skillnaderna mellan hockeynationerna Sverige och Schweiz inte var allt för stora. Det som skiljde var målsättningarna.

– Det var ingen större skillnad mer än att Schweiz var mindre som hockeynation. Målsättningarna skiljde sig lite också, i Sverige pratade vi om att komma topp fyra, men i Schweiz handlade det mer om att etablera sig i VM:s A-grupp.

– Jag var inte bara förbundskapten utan även utbildningschef och ansvarig för samtliga juniorlandslagen.

Till sist. Hur fick du smeknamnet “Virus”? 
– Ja du det är en lång historia. Jag fick det som ung i ett idrottssammanhang, jag tänkte skriva mer om det i mina memoarer, haha.

Kommentarer

Kommentarer